Den där söndagen för några veckor sedan, när jag och mina två modiga medresenärer var på väg hem från Paanajärvi i århundradets snöstorm, visade Onega-sjön sin styrka. Medan vi skumpade framåt i en paketbil tillsammans med Paanajärvi-skolans rektor och hennes man (eller любовник som vår värd Risto uttryckte det) på en ödslig snöig väg några hundra kilometer norrut plågade samma storm också Petrozavodsk. Jag har hört att den förstörde den fina strandpromenaden, men först idag tog jag mig själv en titt. Och jag blev än en gång imponerad av den kraft VATTEN kan ha. På vissa ställen har vattnet (och antagligen stockar och annat skräp i vattnet) vält de tjocka stenklumparna och järnstaketet längs kanten och gjort stora gropar i promenadvägen. Tyvärr hade jag inte kameran med mig och det hade kanske ändå varit för mörkt att fotografera när jag var där... Jag måste bara nu och då påminna mig själv om att det "bara" är en SJÖ! För även om Petrozavodsk ligger i en vik av Onega påminner sjön om ett stort HAV. Det är så mäktigt. Kanske det är därför jag känner mig så hemma här, för att jag är nära vattnet! Och från Onega kommer man ju faktiskt med båt till min kära Finska vik. Det går att komma ändå från Vita Havet till Finska viken. Ganska coolt tycker jag.

Dagens chock: Patriarken Aleksij II har dött! Han dog redan på fredagen och jag har inte vetat om det!! Under vilken sten eller i vilken glasbubbla har jag levt riktigt!?! Efter Sovjetunionens fall har den ortodoxa kyrkan med Aleksij II i spetsen fått en allt starkare ställning i det ryska samhället. Under Jeltsins tid vid makten återuppfördes Frälsarkatedralen i Moskva efter att ha förstörts på 1930-talet. Patriarken var djupt engagerad i projektet och efter ett fem år långt byggande invigde han år 2000 den nya katedralen på samma ställe där den gamla hade stått. Katedralen är en viktig symbol för den ortodoxa kyrkan.

Kyrkan som institution har också fått ett viktigt symboliskt värde i det nya postsovjetiska samhället. Den har blivit en av grundpelarna som Putin och Medvedev bygger sitt starka Ryssland kring och står bl.a. för de "rätta" moraliska värderingarna. År 2008 har varit "Familjens år" och man har satsat på familjepropaganda för att förhoppningsvis förbättra den dystra demografiska situationen i landet. Vid viktiga tillställningar har Aleksij II ofta setts vid de två ovannämnda ledarnas sida, och kyrkan och staten har alltså närmat sig varandra allt mer. Inte konstigt att Putin och Patriarken hade ett så nära förhållande; de har ju båda ett förflutet med kontakter till KGB...

Nu när Patriarken är borta hör man enbart vackra ord om honom, han var den allra heligaste, så modig, god och stark. Hans livsverk var det hårda arbetet han gjorde för att ena de ortodoxa och föra kyrkan vidare. I nyheterna ser man folk sörja öppet. Tusentals människor har varit till Frälsarkatedralen för att ta avsked av Patriarken. Och jag kan inte annat än sörja för deras skull! För det är väl ett känt faktum att ryssar behöver en stark ledare! Både andlig och världslig.