Största delen av mitt liv har jag bott i Kakola. Ett gult stenhus uppe på kullen mittemot alko i Dalsbruk. Det har ofta känts som ett fängelse, men nu när jag har fått lite distans till det känns det som mer som ett ställe dit jag alltid får komma tillbaka. När jag flänger omkring mellan Ryssland och Finland och ibland saknar egen lägenhet kan jag alltid ta bussen till Dalsbruk och traska upp för den välbekanta backen till Kakola, bli mött av en alltid lika glad Morris och ibland lite förvånade föräldrar :)

Jag vet inte om det är för att jag har bott i Kakola eller annars bara som jag har blivit fascinerad av fängelser. I S:t Petersburg var jag och min kompis på guidad tur i det ökända Krestyj-fängelset och en kväll stod vi (på äkta Anna Ahmatova-vis) på Neva-stranden utanför fängelset och såg hur det kom små lappar flygande ut över fängelsemuren. Det var lite kusligt, men häftigt!

Igårkväll ordnades den här säsongens sista guidade rundtur i Kakola för privatpersoner. "Riktiga" Kakola, i Åbo! Emmi, Vicke och jag hade turen att rymmas med och det var vi väldigt glada att vi gjorde! Det var en speciell känsla att stiga ur bussen på det omgärdade området och traska in genom en järnport, som guiden berättade att en rymmare hade kommit ut genom, efter att ha skjutit vakten i handen med ett hagelgevär som han hade lyckats tillverka i fängelset av bl.a. delar av sängbenen... Vi fick höra en hel del intressanta historier och fakta medan vi vandrade upp och ner för trapporna och genom korridorerna i de massiva granit- (eller "kakolit-")byggnaderna. Mot slutet av rundturen började det bli riktigt mörkt och eftersom alla lampor måste släckas efter oss gick vi imellanåt i dunkel, lite kusligt...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om fängelser. De är ju mening som ett straff! Och visst är det alltid hemskt för en människa att bli av med sin frihet, att inte kunna gå vart man vill, att vara instängd. Men annars tycker jag inte Kakola gav någon "huu, vad hemskt att hamna dit"-känsla. Guiden talade om hur ljudet från tv:na och playstation-apparaterna hörs i korridorerna. Vadå playstation? Ska man inte sitta och fundera över sina synder och inte spela spel?? Jag förstår bra att Raita (Dalsbruks numera avlidna alkkis nummer 1) alltid såg till att göra inbrott i alko på hösten så han fick sitta inne i värmen på Kakola hela vintern. Okej, vi såg bara ett TOMT fängelse, utan en massa skrämmande skurkar, de flyttades bort för två år sen. Med Nikita Foughantine som cellgranne är livet kanske inte lika trevligt. Hmm, jag vet ändå inte riktigt vad jag ska tycka. Besöket gjorde åtminstone intryck på mig.

Hej igen! Jag måste väl passa på och skriva nu när jag har inspiration. Allt är bara så jättebra. Det finns nog ingenting bättre än lediga lördagar när man inte har några måsten och när man stiger upp relativt tidigt så att det känns som om man har en enormt lång dag. Man hinner pynja och greja en massa och äta frukost länge och läsa och bara njuta men ändå känna sig hemskt nyttig. Just en sån dag har jag idag. Extra skönt känns det eftersom vi har haft det ena gänget gäster efter det andra nästan konstant de senaste tre veckorna och nu känner jag hur mycket jag uppskattar att bara vara hemma utan gäster o utan en massa program! Visst har vi haft jättekul med alla som var här, men ändå...

Med Gleb och Tanja, som kom hit från Moskva lite efter nyår, var vi på vintriga äventyr norrut. Vi åkte först till Belomorsk, där vi såg Vitahavskanalen och traskade omkring i kylan (det var väl ca -15 och blåste kallt från Vita havet). Sen åkte vi elektritjka till Kem. Vi kom fram på kvällskvisten men hann ändå med en promenad där också och sen övernattade vi på hotell. Följande dag fortsatte vi traska omkring i stan och så åkte vi ut till Rabotjeostrovsk, som är en liten by vid Vita havet. På somrarna går båtarna ut till Solovetskij-öarna därifrån, men nu på vintern var där ganska dött. Men otroligt vackert! Jag hoppas att människorna som bor där ens nån gång ibland tänker på hur vackert det verkligen är där de bor och inte bara går omkring och funderar på det elände som de antagligen lever i. För även om de små grå husen med rimforstiga fönsterrutor och snötäckta tak ser idylliska ut i en turists ögon är det knappast speciellt idylliskt att bo i dem. Jag är ganska säker på att långt ifrån alla har ens de för oss finländare allra självklaraste bekvämligheterna som rinnande vatten och toalett inomhus. Snålblåsten från havet och kylan gör knappast livet lättare heller. Men att titta på den gnistrande snön och det ödsliga landskapet kan kompensera en hel del... Jag förundrar mig inte alls över att man valt att spela in filmen "Ostrov" (=Ön) just där, även om händelserna egentligen utspelar sig på Solovetskij-öarna, där det på Stalins tid fanns ett stort fångläger (det är alltså från den arkipelagen Solsjenitsyns uttryck Arkipelag Gulag härstammar) och idag ett kloster. Öarna samlar många turister årligen och vi har också tänkt åka dit och titta, men det får nog vänta till varmare tider... Okej, var var jag? Jo, i den lilla byn. Precis som alla små karelska byar är den ett paradis för hundälskare som jag. Det finns hundar i varenda knut och när en börjar skälla brukar ofta hela byns hundar börja skälla i kör. Jag har hunnit få många fyrbenta vänner under våra resor och ibland håller mitt hjärta bara på att brista när jag ser nån liten hungrig frusen stackare och jag skulle bara vilja ta den med mej hem. Men jag har inte gjort det (ännu åtminstone). Jag har funderat på att alltid ha med mej knackkorvar i rockfickorna så att jag har nånting att bjuda mina vänner på, men Victor tror att jag får hela skocken hundar efter mig då. Själv tycker jag kanske mest det känns lite sliskigt med korv i fickorna. Nå anyway, när vi väntat en evighet på en buss som inte verkade existera, men som lyckligtvis ändå gjorde det, åkte vi tillbaka från Rabotjeostrovsk till Kem och på kvällen hemåt mot Petrozavodsk. Efter en vilodag hemma fortsatte vi till Sortavala, som ligger vid Ladogas norra strand. Där traskade vi också omkring en hel dag, besteg två höga utsiktsberg, frös, värmde oss med nastojka (alltså smaksatt vodka ungefär), förundrade oss över hur finsk staden verkligen är, traskade över tjock stark is (t.o.m. bilar körde på den!), skrev fina och fula ord med megabokstäver i snön på isen. Och sen var det dags för Victor och mej att åka hem. Tanja och Gleb blev kvar på hotell Sortavala i Sortavala (fantasifullt va?) och fortsatte mot Petersburg nästa dag och sen hem till Moskva, lika nöjda och glada som vi hoppas jag.

Efter det har ännu Rasmus och Malin hunnit komma hit från Moskva och hälsa på oss. Och hotell Kalininas (vår lägenhets alltså) stamkund Toffe har också dykt upp igen. Men nu e det tomt! Så kanske det finns nån som vill anmäla sig frivillig att bli nästa gäst! Hotell Kalinina har väldigt hög standard, hihi, absolut 5 stjärnor :)