Så heter Anna-Lena Lauréns bok, som kom ut för en tid sen, och som jag ivrigt läste från pärm till pärm. Hon skriver om sitt liv i Ryssland, om ryssar och om deras liv och vanor, sorger och glädjeämnen. Mycket av det som hon skriver om känner jag igen och det blev många skratt och igenkännande nickningar. Imellanåt fick jag känslan av att boken tog upp naiva självklarheter, men så kom jag på att det inte alls är sånt som genomsnittsfinnen känner till, utan sånt som bara rysslandsfreak som jag har en aning om. Boken ger Anna-Lenas subjektiva bild av dagens Ryssland, vilket gör det till en varm och lättläst berättelse, men innehåller även såväl historiska som aktuella fakta. Jag vill rekommendera att alla
läser den här boken för att lära sig någonting nytt eller bara njuta av en trevlig läsupplevelse!
 

Av nån underlig anledning baserar sig min tideräkning nästan helt på mina rysslandsresor. Alla händelser i världen och i mitt liv placerar sig på min tidsaxel utgående från vilken rysslandsresa de sammanfaller med. När hölls det senaste ryska dumavalet? Jo, hösten 2007 för då var jag i Izhevsk. När inträffade busskraschen i Konginkangas? Hmm, det måste ha varit hösten 2003 för då var jag på språkpraktik i s:t Petersburg och det visades t.o.m. i ryska tv-nyheterna. Precis som Kauhajoki-skolskjutningen visades nu i år, den kommer jag alltid att förknippa med min Petrozavodsk-höst. Oj, det här låter ju dystert. Det finns nog roligare saker jag kan placera in på rysslandstidsaxeln också. När blev jag och Victor ihop? För nästan tre år (!) sen, för det var efter att jag kom hem från min praktikperiod i Piter 2005. Och samtidigt flyttade jag och Emmi till Eriksgatan i Åbo.

Kanske jag borde berätta lite mer organiserat om vad jag har sysslat med i Ryssland egentligen. Den allra allra första gången jag åkte över östgränsen var i april 1999 och jag satt i en svart rysk buss med rosa gardiner. I min väska hade jag typ hundra smörgåsar, som Momi hade lagat åt mig ifall jag inte skulle få mat, och som ressällskap hade jag min ryskalärare Gabriella, hennes Anton och tre tappra klasskamrater (vi gick första året i gymnasiet), Rasmus, Emma och Ann-Sofie. Det var 300 år sedan Pushkin föddes (igen en punkt på min tidsaxel) så resans tema var Pushkin. Vi besökte bl.a. duellplatsen där han blev dödligt skadad och drack konjak ur vattenflaskornas plastkorkar till Pushkins ära. Vi besökte Gabriellas bekanta och spelade först pingis på deras kombinerade pingisbord/matsalsbord, sen sattes det en duk på bordet och vi fick ta för oss av alla godheterna. Vi bodde på hotell Moskva i ändan av Nevskij prospekt och på kvällen traskade vi hem längs huvudgatan och kände storstadspulsen. Jag behöver knappast nämna att det var en oförglömlig resa! Och den gav absolut mersmak. Redan följande vår var vi där igen. Men den gången bodde vi hos ryska värdfamiljer. Vi hade en vänskola, skola nummer 210 i S:t Petersburg och med Zhenja, som jag bodde hos, fick jag för första gången börja testa min ryska på riktigt! Vilken härlig känsla att förstå lite och att märka att någon faktiskt kan förstå lite av min knaggliga ynkliga ryska!

Efter de där första resorna har det blivit många många till. Jag har redan tappat räkningen hur många gånger jag åkt på nevatours-resa till S:t Petersburg och bott på hotell Moskva, som blivit en klassiker. Ödet (eller min lathet) gjorde så att jag inte kom in på psykologin vid ÅA, så jag började istället studera ryska där och sen var jag fast på riktigt. Inte ens nu när jag har blivit färdig filosofie magister för nästan ett år sedan har jag lyckats slita mig fri helt. Och med ryska ämnesföreningen Druzjba har det blivit många rysslandsresor, främst till Tver och Piter (S:t Petersburg) för att hälsa på andra druzjbaiter som gör sin språkpratkik.

Min egen språkpraktik gjorde jag som sagt i S:t Petersburg hösten 2003, då jag läste ryska för utlänningar vid statliga universitetet, SPBGU. Två år senare fick jag igen chansen att spendera mera tid i min favoritstad då jag via Svenska Kulturfonden fick en praktikplats på Nordiska Ministerrådets informationskontor i S.t Petersburg. Jag var där i sex månader, från maj till november 2005 och det var den roligaste och mest omtumlande tiden i mitt liv! Tillsammans med Minna som också var praktikant där var jag med om en massa äventyr, som jag kanske berättar om i mina memoarer sen om femtio år eller nånting...

Efter det var det dags för en mer exotisk plats. Jag funderade på att åka som utbytesstuderande till Pskov, nära estniska gränsen, men så diskuterade jag saken med Malin, som blev ivrig att följa med mej och så kom vi fram till att det är helt dumt att åka till ett ställe så nära Finland när man kan åka långt bort. Och när vi märkte att det finns ett bilateralt avtal mellan Åbo Akademi och Udmurtiens statliga universitet i Izhevsk bestämde vi oss för att åka dit! Vi hade ingen aning om var Izhevsk låg, men kollade på kartan och när vi fick reda på att där dessutom finns ett finsk-ugriskt språk, udmurtiska, blev vi extra ivriga. Vi tänkte på hur fina våra meritförteckningar skulle bli när där finns udmurtiska bland språken, och på framtida arbetsintervjuer kan vi som svar på frågan "Vad har du för dåliga egenskaper?" svara: "Min udmurtiska är lite rostig"...

Oj hjälp, det här blir nog en allt för lång text. Ingen orkar säkert läsa den... Nå jag skriver lite till ändå.. Just nu sitter jag i Petrozavodsk! Jag jobbar på Finlands konsulat här och gör visum precis som jag gjorde i Moskva i somras och en månad kring jul och nyår 2006-2007 i Piter. Victor studerar statskunskap vid universitetet och vi bor i en lyxig lägenhet J Vi ska stanna här ända till slutet av maj 2009 och sen får man se vart det bär av...

Jag har aldrig bloggat förut och jag minns inte när jag senast har skrivit någonting som är menat för någon annan än mig själv att läsa (förutom slarviga mejl och sms förstås). Det känns lite skrämmande faktiskt, att främmande människor kan läsa mina tankar. Och bekanta, kanske ännu värre! Nå jag har åtminstone tänkt skriva om det som mitt liv har kretsat runt i nästan tio år, alltså Ryssland, ryssar, ryska språket, rysk kultur och mina egna upplevelser i Ryssland. Förhoppningsvis inspirerar det någon att kanske sätta sig på bussen eller tåget och åka över gränsen för att se med egna ögon, bli vän med en ryss, ta en kurs i ryska språket eller ens bli en liten liten smula intresserad och positivt inställd till Ryssland. För det lönar sig absolut!

Sasha