Böcker, böcker, böcker...

Jag är en periodläsare. Ibland kan det gå flera månader då jag knappt öppnar en bok och ibland sträckläser jag fyra böcker i rad. Tyvärr är köptakten oftast hårdare än lästakten, så jag har mängder av böcker som bara väntar på att bli lästa!

Just nu är jag inne i en läsperiod och jag vill bara läsa slut en bok för att få börja med nästa! Inte för att man måste vänta - jag läser ofta flera böcker parallellt. Den senaste jag läste slut var Victor Malareks "Natashat - seksibisneksen uhrit", som  var intressant men hemsk. Jag kan inte fatta hur vissa anser sig ha rätt att köpa och sälja andra människor, lura iväg dem till främmande länder, hålla dem inspärrade, misshandla dem och tvinga dem att sälja sex! Visst vet vi alla att det förekommer människohandel, men hur grym den verkligen kan vara och hur stor roll korrumperade poliser och tjänstemän spelar i att låta den fortgå kunde jag inte förstå förrän jag läste "Natashat". Inte förstår jag ännu heller helt, men ens lite...

Efter "Natashat" är det dags för nånting lättsammare: ryska kärleksnoveller i översättning av Kristina Rotkirch. "Att begrava en ängel" heter boken och den finns på bild i mitt förra blogginlägg. Efter den väntar bl.a. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", "Löpgravsvägen" och "Anna Karenina" på nattduksbordet och några hundra andra i hyllan.



Jag beklagade mig på Facebook över att jag inte kommer att få någon post längre, eftersom mina kontoutdrag och räkningar hädanefter kommer endast i elektroniskt format. Det dröjde inte länge innan det första sympatikortet damp ner i postlådan :) Tack snälla Mamma! Kortet passar ju perfekt som illustration för min bok-text!

En sjukt bra bok.

"Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer borde alla läsa. Speciellt de som har ungar eller kanske nån gång skulle vilja ha ungar, men inte bara de, utan ALLA! Den innehåller så jättemycket glädje, livslust, HUMOR, sorg, kreativt språk, galenskap, o-perfekthet, fördomsfrihet och livsfilosofier att man bara skrattar och gråter om vartannat. Några av mina favoritcitat ur boken är:
* "Och jag är så glad att jag aldrig tänkte igenom någonting. Att jag bara lyssnade på hjärtat som skrek sig blått av JA"
* "Skuldkänslor som sprutade som tomtebloss ur mina öron"
* "Tror man sover bättre i o-raka hus. Tror man lever bättre i o-raka hus. Tror man blir lyckligare av o-perfekt än perfekt".

Jag kan egentligen fortsätta citera och citera hela boken igenom för den är bara så galet bra! Skäringer vill påminna om att alla inte behöver vara så perfekta, utan sänka kraven och på sätt och vis lyckas hon, men istället vill jag bli som HON! Jag vill också att allt ska vara ett enda kaos, men ändå helt superduperbra och knäckande svårt och lätt och kiva, allt på samma gång. Svag och stark hänger ihop, säger Mia Skäringer. Just det. Och jag vill också ha en irländsk varghund.





Lite boktips...


Jag har varit ovanligt flitig med läsandet den här sommaren. Jag är faktiskt nästan lite imponerad av mig själv. Visserligen har de olästa böckerna ökat snabbare än de lästa, men ändå... Jag tänkte skriva om de tre senaste jag har plöjt igenom:


"Ängeln i Groznyj" av Åsne Seierstad. Min tjetjenien-mani fortsätter, eller egentligen började jag läsa den här boken före jag läste Politkovskaja-boken som jag skrev om för ett tag sen, nå anyway. Seierstad är modig. Under det första Tjetjenien-kriget i mitten av 90-talet befinner hon sig i Groznyj. Med hjälp av vänliga människor och mycket ihärdighet får hon träffa många intressanta personer med mycket att berätta. Hon bekantar sig bl.a. med Hadizat Gataeva, som kallas ängeln i Groznyj eftersom hon tar hand om föräldralösa och hemlösa barn, ger mat åt dem, är som en mamma för dem. Det är 1996 när Seierstad lämnar Tjetjenien och tio år senare känner hon att hon måste dit igen! Då är det inte längre lika lätt för en utländsk journalist att komma in i den lilla delrepubliken och hennes väninna hjälper henne att klä ut sig till tjetjenska och tack vare väninnans kontakter slipper hon passkontrollen vid flygfältet i Groznyj. Staden har börjat byggas upp efter kriget och överallt finns porträtt av Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens nuvarande president och den före detta presidenten, Ramzans avlidne far, Achmad Kadyrov. Det ser ut som att allt håller på att ordna sig, att landet börjar komma på fötter. Men det är långt från sanningen. Det råder kaos: kidnappningar, mord, tortyr. Vem ligger bakom det? Jo, Ramzan Kadyrov och hans män. Och bland allt det där försöker Hadizat fortfarande rädda barn.
   Boken är lätt att läsa, men innehållet är tungt. Jag får en enorm lust att åka dit själv och se med egna ögon hur det ser ut i Groznyj. Samtidigt vet jag att allt det där som Seierstad skriver om i boken pågår ännu idag. Folk förs bort och mördas, barn lider. Groznyjs ängel själv har flyttat till Litauen med sin man och ett tjugotal barn och har där dömts till fängelse för bl.a. misshandel av barnen, i en rättegång vars giltighet ifrågasätts. Det är svårt att förstå att Seierstads bok verkligen kan vara sann, kan livet vara så hemskt? Men när man samtidigt följer med vad som händer i nyheterna förstår man att den är det och det gör den så bra...


"Sovjetunionens roliga historia" av David Cesarini och Claes Ericson.
Nu låter det som att det här är någonting mycket muntrare än den förra boken jag skrev om. Och visst är det sant. Varje avsnitt börjar med en politisk anekdot, som på något sätt berör temat i fråga. När man behandlar Brezjnev-tiden finns t.ex. den när Brezjnev i sitt tal under OS i Moskva säger "Ooooooo" och hans assistent avbryter honom: "Kamrat Brezjnev, hoppa ner en rad. Det där är de olympiska ringarna".
   Jo, humor är bra och med humor kan man behandla också svåra frågor. "Sovjetunionens roliga historia" är inte enbart rolig, den är också allvarlig och tragisk. Den beskriver revolutionen, hur bolsjevikerna tog makten, hur Lenin blev allt mer enväldig och hur han före sin död varnade de andra inom kommunistiska partiet för Stalin. Stalinterrorn, angivandet, misstänksamheten mot alla, säkerhetstjänstens brutalitet och händelserna ända fram tills Putin tog över efter Jeltsin blandas med roliga anekdoter och fina propagandabilder. Lättläst och intressant.


"Sommarljus - och sen kommer natten" av Jon Kalman Stefansson. För en gångs skull har jag läst någonting som INTE har med Ryssland att göra. Istället handlar den om Island! En liten by på Island. Det verkar som en hemskt tråkig, rentav dödstrist liten by, men ganska fort märker man att där händer en hel del... Otrohet, spökerier, en som plötsligt börjar drömma på latin och blir kallad Astronomen, mer eller mindre ensamma människor, djur, hav. Stefansson skriver enormt roligt, vackert och intressant. Imellanåt känns det som om det handlade om en by på 1800-talet, men så väver han skickligt in moderna funderingar bland beskrivningarna av bybornas vardagsliv: han ifrågasätter konsumtionssamhället, talar om terroristattacker, om behovet av lugn och ro, om klimatförändringen, om den västerländska kulturens undergång... Absolut läsvärd bok! Men slutet gjorde mig lite ledsen...




Rysk dagbok

Jag läser den sista boken som Anna Politkovskaja hann skriva innan hon mördades i oktober 2006. "Rysk dagbok" gavs ut efter hennes död och den är, som namnet vittnar om, skriven i dagboksform. Vissa dagar skriver hon långa texter om det politiska läget i Ryssland, medan hon andra dagar enbart kort konstaterar att någon igen har förts bort och torterats i Tjetjenien. Hon är extremt kritisk mot myndigheterna med Putin i spetsen, men också demokraterna får sina fiskar varma. De olika oppositionella demokratiska rörelserna, t.ex. Jabloko-partiet och Högerkrafternas Förbund störs av inre stridigheter och ständiga kompromissförsök, som gör att den egentliga protesten och framstegen uteblir. Politkovskaja konstaterar bittert att läget ser dåligt ut när det är kommunisterna som är de mest progressiva inom oppositionen.

Det är ganska deprimerande att läsa Politkovskajas bok. Jag blir så arg och upprörd när jag läser, men ändå vill jag bara läsa mer och mer och mer. Samtidigt som jag känner mig maktlös när det står om alla korrumperade domare, misshandlade rekryter, mödrar som förlorat sina barn osv. blir jag också inspirerad att göra något. Men jag vet inte riktigt vad. Läs själv så vet ni hur det känns! Jag rekommenderar verkligen boken! Om inte annat så för att öppna ögonen.


Двенадцать

Jag har just sett den ryska filmen 12 (dvenadtsat') o e helt imponerad!!! Först verkade den helt konstig o jag fattade ingenting, men som tur hade jag läst på förhand att den skulle handla om en tjetjensk pojke som blir anklagad för mord på sin ryska fosterpappa, så jag kunde någorlunda komma in i handlingen. Och händelserna utspelade sig i en risig gymnastiksal i Moskva, där tolv (där av namnet på filmen) jurymedlemmar försökte bli eniga om pojkens dom. Först var alla säkra på att han var skyldig. Utom en enda person, som tvivlade. Därefter började en efter en tvivla och till sist...nej nu ska jag inte berätta mer! Se den själv istället!! Jag hoppas att alla ryssar åtminstone skulle se den och få en rejäl tankeställare! För filmen tar upp och driver med främlingsfientligheten, judehatet, avskyn mot kaukasierna på ett sätt som jag tycker att borde få många ryssar i spegeln.


“De är inte kloka, de där ryssarna”

Så heter Anna-Lena Lauréns bok, som kom ut för en tid sen, och som jag ivrigt läste från pärm till pärm. Hon skriver om sitt liv i Ryssland, om ryssar och om deras liv och vanor, sorger och glädjeämnen. Mycket av det som hon skriver om känner jag igen och det blev många skratt och igenkännande nickningar. Imellanåt fick jag känslan av att boken tog upp naiva självklarheter, men så kom jag på att det inte alls är sånt som genomsnittsfinnen känner till, utan sånt som bara rysslandsfreak som jag har en aning om. Boken ger Anna-Lenas subjektiva bild av dagens Ryssland, vilket gör det till en varm och lättläst berättelse, men innehåller även såväl historiska som aktuella fakta. Jag vill rekommendera att alla
läser den här boken för att lära sig någonting nytt eller bara njuta av en trevlig läsupplevelse!
 


RSS 2.0