Babushka-patrullen
Det låter som ett skämt! Men det är det inte. I Gubernija, en av de karelska lokaltidningarna, läste jag just en av de bättre grejerna på länge! För ett par år sedan bestämde man sig i Kostamus för att försöka få ordning på saker och ting i staden så man inrättade en babushka-patrull. Babushkorna, som är mellan 70 och 82 år, utrustades med granna västar med texten Бабушкин патруль och mobiltelefoner med stora knappar. Sedan började de patrullera på gatorna, de står vid kiosker och kontrollerar att inte försäljarna säljer sprit åt underåriga, går en runda i butikerna och kollar att det är bara choklad som tioåringarna köper, inte cigaretter, och de står vid övergångsställena och hötter med nävarna åt bilister som inte stannar för fotgängare och antecknar registernumret. Babushkorna patrullerar i grupper på tre och de ingriper egentligen inte själva i situationerna utan de rapporterar vidare till milisen. Några av butikerna har blivit tvungna att betala upp till 20 000 rubel (ca 500euro) i böter för att de sålt ut alkohol/cigaretter åt minderåriga och tonåringarna aktar sig för de orange-västade tanterna. Tanterna berättar att de i början möttes med ironi och att man trodde de var gårdskarlar, men i takt med att folk vant sig vid dem har de fått många tacksamma ord. En av tanterna berättar att hon i början hemlighöll för sin man vad hon sysslade med under sina kvällspromenader, men när han fick reda på det skrattade han bara och tyckte det är skönt att få vara i fred ibland. Så själv kommer han inte med ut och patrullerar, "han är en sån soffliggare", säger frun. Det är bara en man som är med i patrullen och han är ofta sjuk så han är sällan med på uppdrag. Västarna där det står Дедушкин патруль får därför också användas av babushkorna.
Jag blev helt imponerad av artikeln! Än en gång ser man vem det är som håller det här landet på fötter! Jo babushkorna förstås. Vad skulle Ryssland vara utan dom? Vem skulle stå med rumporna i vädret och gräva upp potatis ur landet på datja-tomten om inte babushkorna? Vem skulle skälla ut odrägliga småungar som slänger ut skräp genom elektritjkafönstret och gräla på turister som går förbi DaVinci-tavlor på Eremitaget utan att titta, om inte babushkorna? Vem skulle hjälpa en när man är hopplöst borttappad om inte en liten skrynklig babushka med blommig huvudduk och skarpa ögon? Listan på saker som bara babushkor kan göra är oändligt lång och babushkorna upphör aldrig med att förvåna den. Den energi, skarphet, vänlighet och livserfarenhet som en rysk babushka kan ha, kan inte ens jämföras med finsk sisu.
Inspiration
Hej igen! Jag måste väl passa på och skriva nu när jag har inspiration. Allt är bara så jättebra. Det finns nog ingenting bättre än lediga lördagar när man inte har några måsten och när man stiger upp relativt tidigt så att det känns som om man har en enormt lång dag. Man hinner pynja och greja en massa och äta frukost länge och läsa och bara njuta men ändå känna sig hemskt nyttig. Just en sån dag har jag idag. Extra skönt känns det eftersom vi har haft det ena gänget gäster efter det andra nästan konstant de senaste tre veckorna och nu känner jag hur mycket jag uppskattar att bara vara hemma utan gäster o utan en massa program! Visst har vi haft jättekul med alla som var här, men ändå...
Med Gleb och Tanja, som kom hit från Moskva lite efter nyår, var vi på vintriga äventyr norrut. Vi åkte först till Belomorsk, där vi såg Vitahavskanalen och traskade omkring i kylan (det var väl ca -15 och blåste kallt från Vita havet). Sen åkte vi elektritjka till Kem. Vi kom fram på kvällskvisten men hann ändå med en promenad där också och sen övernattade vi på hotell. Följande dag fortsatte vi traska omkring i stan och så åkte vi ut till Rabotjeostrovsk, som är en liten by vid Vita havet. På somrarna går båtarna ut till Solovetskij-öarna därifrån, men nu på vintern var där ganska dött. Men otroligt vackert! Jag hoppas att människorna som bor där ens nån gång ibland tänker på hur vackert det verkligen är där de bor och inte bara går omkring och funderar på det elände som de antagligen lever i. För även om de små grå husen med rimforstiga fönsterrutor och snötäckta tak ser idylliska ut i en turists ögon är det knappast speciellt idylliskt att bo i dem. Jag är ganska säker på att långt ifrån alla har ens de för oss finländare allra självklaraste bekvämligheterna som rinnande vatten och toalett inomhus. Snålblåsten från havet och kylan gör knappast livet lättare heller. Men att titta på den gnistrande snön och det ödsliga landskapet kan kompensera en hel del... Jag förundrar mig inte alls över att man valt att spela in filmen "Ostrov" (=Ön) just där, även om händelserna egentligen utspelar sig på Solovetskij-öarna, där det på Stalins tid fanns ett stort fångläger (det är alltså från den arkipelagen Solsjenitsyns uttryck Arkipelag Gulag härstammar) och idag ett kloster. Öarna samlar många turister årligen och vi har också tänkt åka dit och titta, men det får nog vänta till varmare tider... Okej, var var jag? Jo, i den lilla byn. Precis som alla små karelska byar är den ett paradis för hundälskare som jag. Det finns hundar i varenda knut och när en börjar skälla brukar ofta hela byns hundar börja skälla i kör. Jag har hunnit få många fyrbenta vänner under våra resor och ibland håller mitt hjärta bara på att brista när jag ser nån liten hungrig frusen stackare och jag skulle bara vilja ta den med mej hem. Men jag har inte gjort det (ännu åtminstone). Jag har funderat på att alltid ha med mej knackkorvar i rockfickorna så att jag har nånting att bjuda mina vänner på, men Victor tror att jag får hela skocken hundar efter mig då. Själv tycker jag kanske mest det känns lite sliskigt med korv i fickorna. Nå anyway, när vi väntat en evighet på en buss som inte verkade existera, men som lyckligtvis ändå gjorde det, åkte vi tillbaka från Rabotjeostrovsk till Kem och på kvällen hemåt mot Petrozavodsk. Efter en vilodag hemma fortsatte vi till Sortavala, som ligger vid Ladogas norra strand. Där traskade vi också omkring en hel dag, besteg två höga utsiktsberg, frös, värmde oss med nastojka (alltså smaksatt vodka ungefär), förundrade oss över hur finsk staden verkligen är, traskade över tjock stark is (t.o.m. bilar körde på den!), skrev fina och fula ord med megabokstäver i snön på isen. Och sen var det dags för Victor och mej att åka hem. Tanja och Gleb blev kvar på hotell Sortavala i Sortavala (fantasifullt va?) och fortsatte mot Petersburg nästa dag och sen hem till Moskva, lika nöjda och glada som vi hoppas jag.
Efter det har ännu Rasmus och Malin hunnit komma hit från Moskva och hälsa på oss. Och hotell Kalininas (vår lägenhets alltså) stamkund Toffe har också dykt upp igen. Men nu e det tomt! Så kanske det finns nån som vill anmäla sig frivillig att bli nästa gäst! Hotell Kalinina har väldigt hög standard, hihi, absolut 5 stjärnor :)
Med Gleb och Tanja, som kom hit från Moskva lite efter nyår, var vi på vintriga äventyr norrut. Vi åkte först till Belomorsk, där vi såg Vitahavskanalen och traskade omkring i kylan (det var väl ca -15 och blåste kallt från Vita havet). Sen åkte vi elektritjka till Kem. Vi kom fram på kvällskvisten men hann ändå med en promenad där också och sen övernattade vi på hotell. Följande dag fortsatte vi traska omkring i stan och så åkte vi ut till Rabotjeostrovsk, som är en liten by vid Vita havet. På somrarna går båtarna ut till Solovetskij-öarna därifrån, men nu på vintern var där ganska dött. Men otroligt vackert! Jag hoppas att människorna som bor där ens nån gång ibland tänker på hur vackert det verkligen är där de bor och inte bara går omkring och funderar på det elände som de antagligen lever i. För även om de små grå husen med rimforstiga fönsterrutor och snötäckta tak ser idylliska ut i en turists ögon är det knappast speciellt idylliskt att bo i dem. Jag är ganska säker på att långt ifrån alla har ens de för oss finländare allra självklaraste bekvämligheterna som rinnande vatten och toalett inomhus. Snålblåsten från havet och kylan gör knappast livet lättare heller. Men att titta på den gnistrande snön och det ödsliga landskapet kan kompensera en hel del... Jag förundrar mig inte alls över att man valt att spela in filmen "Ostrov" (=Ön) just där, även om händelserna egentligen utspelar sig på Solovetskij-öarna, där det på Stalins tid fanns ett stort fångläger (det är alltså från den arkipelagen Solsjenitsyns uttryck Arkipelag Gulag härstammar) och idag ett kloster. Öarna samlar många turister årligen och vi har också tänkt åka dit och titta, men det får nog vänta till varmare tider... Okej, var var jag? Jo, i den lilla byn. Precis som alla små karelska byar är den ett paradis för hundälskare som jag. Det finns hundar i varenda knut och när en börjar skälla brukar ofta hela byns hundar börja skälla i kör. Jag har hunnit få många fyrbenta vänner under våra resor och ibland håller mitt hjärta bara på att brista när jag ser nån liten hungrig frusen stackare och jag skulle bara vilja ta den med mej hem. Men jag har inte gjort det (ännu åtminstone). Jag har funderat på att alltid ha med mej knackkorvar i rockfickorna så att jag har nånting att bjuda mina vänner på, men Victor tror att jag får hela skocken hundar efter mig då. Själv tycker jag kanske mest det känns lite sliskigt med korv i fickorna. Nå anyway, när vi väntat en evighet på en buss som inte verkade existera, men som lyckligtvis ändå gjorde det, åkte vi tillbaka från Rabotjeostrovsk till Kem och på kvällen hemåt mot Petrozavodsk. Efter en vilodag hemma fortsatte vi till Sortavala, som ligger vid Ladogas norra strand. Där traskade vi också omkring en hel dag, besteg två höga utsiktsberg, frös, värmde oss med nastojka (alltså smaksatt vodka ungefär), förundrade oss över hur finsk staden verkligen är, traskade över tjock stark is (t.o.m. bilar körde på den!), skrev fina och fula ord med megabokstäver i snön på isen. Och sen var det dags för Victor och mej att åka hem. Tanja och Gleb blev kvar på hotell Sortavala i Sortavala (fantasifullt va?) och fortsatte mot Petersburg nästa dag och sen hem till Moskva, lika nöjda och glada som vi hoppas jag.
Efter det har ännu Rasmus och Malin hunnit komma hit från Moskva och hälsa på oss. Och hotell Kalininas (vår lägenhets alltså) stamkund Toffe har också dykt upp igen. Men nu e det tomt! Så kanske det finns nån som vill anmäla sig frivillig att bli nästa gäst! Hotell Kalinina har väldigt hög standard, hihi, absolut 5 stjärnor :)
Inte igen!
Jag vet att det är evigheter sen jag har skrivit, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Det har varit en massa: jul, nyår, Finland, gäster, resor… Men nu måste jag skriva.
Jag blir bara så jättejätteledsen och knäckt. Det har hänt igen. Varför varför varför? Jag kan bara inte fatta… Det hände i måndags, mitt på blanka dagen, mitt i centrala Moskva. Stanislav Markelov och Anastasia Baburova sköts ihjäl. So what, människor skjuts ihjäl hela tiden överallt, vem bryr sig? Jag hade aldrig hört talas om dem innan jag såg ryska nyheterna på måndag kväll. Men ändå tänker jag börja lipa när jag läser om dem i Novaja Gazeta. För historien upprepar sig. Han var advokat som bl.a. försvarade tjetjener som blivit utsatta för ryska arméns övergrepp och representerade Anna Politkovskajas familj i rättegången. Hon var, precis som Politkovskaja, journalist på Novaja Gazeta, den mest regimkritiska tidningen i Ryssland, och koncentrerade sig på att undersöka rasistiska och nazistiska brott. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många liknande människorättskämpar har blivit dödade i Ryssland de senaste åren. Och därför blir jag så ledsen och besviken. Varför är mitt kära Ryssland på väg åt helt fel håll?
Jag blir bara så jättejätteledsen och knäckt. Det har hänt igen. Varför varför varför? Jag kan bara inte fatta… Det hände i måndags, mitt på blanka dagen, mitt i centrala Moskva. Stanislav Markelov och Anastasia Baburova sköts ihjäl. So what, människor skjuts ihjäl hela tiden överallt, vem bryr sig? Jag hade aldrig hört talas om dem innan jag såg ryska nyheterna på måndag kväll. Men ändå tänker jag börja lipa när jag läser om dem i Novaja Gazeta. För historien upprepar sig. Han var advokat som bl.a. försvarade tjetjener som blivit utsatta för ryska arméns övergrepp och representerade Anna Politkovskajas familj i rättegången. Hon var, precis som Politkovskaja, journalist på Novaja Gazeta, den mest regimkritiska tidningen i Ryssland, och koncentrerade sig på att undersöka rasistiska och nazistiska brott. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många liknande människorättskämpar har blivit dödade i Ryssland de senaste åren. Och därför blir jag så ledsen och besviken. Varför är mitt kära Ryssland på väg åt helt fel håll?
