Jag har så dåligt minne. Hur kan man glömma sånt som känns så bra?! Jag hade glömt hur det känns att vara på bio, hur det känns att skratta hejdlöst åt förfilmerna, ibland också åt reklamerna (idag var det bara Lindex' reklam som gjorde intryck, den handlade om TÅG), hur fint ljudet är där (Michael Jacksons sånger fick mina inälvor att darra där, det är inte riktigt samma feelis med spotify), hur VACKRA alla är på bioduken (i vår frimärksstora tv ser Sandra Bullock typ lika bra ut som, öh, Matti Vanhanen)! Jag hade  glömt hela den där känslan jag får när jag ser en romantisk komedi; hjärtlig glädje och samtidigt någon underlig melankoli när jag undrar varför inte mitt liv är sånt som i filmen. Med just den där känslan sitter jag alltså här och skriver, så om någon mot förmodan läser det här får ni ha lite överseende...

Jag började fundera på det där med romantisk komedi... Om någon del av mitt liv skulle göras till en romantisk komedi, vilken skulle det vara då? Jag behövde inte fundera länge, det är självklart. Det är dom snuttarna av mitt liv som innehåller både Oleg II och Victor. The bad guy and the good guy. Kunde det finnas ett bättre upplägg för romantisk komedi? Scen 1: En sjabbig biljardlokal någonstans nära Avtovo-metrostationen i S:t Petersburg. Good guy: Du har blått på hakan. Huvudpersonen (=jag) är ihop med Bad guy, men tänker Det här kommer att bli farligt när jag kommer hem till Finland. Scen 2: Överraskningsfest på humlegårdsgatan, ballonger mot hår=statisk elektricitet, Gå inte hem!, Lyni, dans, delad kebab och plötsligt är huvudpersonen ihop med Good guy. Bad guy hör inte av sig. Scen 3: Tidig morgon på Gagaringatan i S:t Petersburg. Telefonen ringer. Rösten. -Ты знаешь кто это? -Да, Олег. -Какой Олег? -Мой. Absurd dag med både Good guy och Bad guy som lagar sallad i samma kök. Avskedsfest. Ångest ångest ångest. Ännu nästa dag. Går längs Fontanka och vet varken ut eller in, men ska hämta nya glasögon och jeans, och säger До свидания åt Bad guy. Scen 4: Månader går, inga livstecken. Huvudpersonen är tillbaka i S:t Petersburg, på väg till Tver. Vid Nevas strand. Telefonen ringer. Rösten. Hur vet han att jag är i Ryssland? Har han spioner på gränsen eller vadå? Cудьба? Trots att inget blir bestämt dyker han upp plötsligt i folkvimlet på perrongen vid Moskovskij vokzal. Om inte det är судьба vad är det då? Good guy inne i tåget, Bad guy ute på perrongen. För ett litet ögonblick funderar huvudpersonen på att stanna kvar ute. Låta tåget gå. Men bara ett litet litet ögonblick. För är det inte så det ska gå i romantiska komedier? Att Good guy vinner??



PS. Min blogg ser annorlunda ut. Litegrann. Det hände medan jag själv bar Ias och Lottas flyttlådor. Tack Emmy!