Alltid en discoboll.

Mysig måndagskväll på Monk. Jazzmusik, jam jam. Blicken fäst på trummisens sammanbitna min. Han har glimten i ögat (och imellanåt pannluggen också). Ler till och med ibland och då vet man inte om han är 7, 17 eller 27.

Avslappnat. I tankarna dricker jag redan Redds i ett somrigt Petrozavodsk. Iklädd nån av de blommiga klänningarna som hänger i H&M-kassen i narikkan. På riktigt dricker jag Cokis i ett Åbo som inte riktigt vet om det ska vara vintrigt eller vårigt. Och när nån av låtarna kommer till sin höjdpunkt, hela trion spelar för allt vad den är värd, hör jag bara musiken igen.

Jag upplever saker mer visuellt än auditivt. Jag njuter mest av musik genom att se på nån annan som har musiken i sig. Kanske en tjej i gummistövlar som dansar på en festival, kanske nån som står och lutar sig mot en vägg och stampar takten, kanske nån av musikerna i bandet som spelar.

Men varför nästan alltid trummisen? Eller sångaren...



Det här kanske lät lite kryptiskt, men jag ville bara säga att det alltid finns en discoboll. Oberoende hur litet och sjabbigt, hur dyrt och lyxigt, hur mysigt och jazzigt, hur rökigt och stökigt ställe så finns det alltid en discoboll. Är det för att man ska känna sig hemma? Nånting är samma överallt. Jag tänker på vårt gamla kära stamställe Jouččen (Swan alltså) i Petro och igen svävar jag i tankarna iväg dit....

Jag börjar blogga med de absolut sämsta förutsättningarna idag: Jag har ingenting att säga. Nå, kanske det dyker upp lite tankar under skrivandets gång.

Ett av mina (och säkert många andras) allra största problem är att tiden går så öronbedövande fort! Det är ingen skillnad om jag bara ligger på sängen och stirrar i taket eller om jag jobbar mitt ass off och gör tusen saker - lika fort går det ändå och jag har sällan riktigt tråkigt. För att visarna på klockan ska snurra lite långsammare och kalenderbladen inte fladdra förbi i lika hård takt försöker jag att inte hela tiden vänta på nånting, inte vänta på nästa årstid, inte vänta på att det blir fredag, inte längta efter morgondagen utan leva just nu. Så gott det går.

Det verkar som om "alla andra" väntar på våren, men jag älskar snön och den nästan sibiriska kylan vi har nu, till och med fastän jag nästan förfrös tårna och alla inre organ igår när jag väntade på bussen tillbaka till Åbo från Pargas efter Teaterboulagets nya pjäs "Systrarna Snövit", som för övrigt är jättebra! För min del får det gärna vara vinter ett bra tag till, men av någon anledning har jag märkt en svag svag längtan efter PÅSK.

Det var mening att jag skulle åka med Druzjba till Moskva på påsken och visst hade det ju varit härligt, men nu verkar resan inte bli av eftersom det är så få anmälda (bara Victor, Rasmus och jag) så då blir det istället traditionell Rosala-påsk! I onsdags var jag en sväng ut till Hitis och hälsade på Fammo och på tillbakavägen åkte bussen genom Rosala och jag greps av världens största lust att stiga av för att gå och kolla hur det ser ut på vårt fina Frillesro. Stugan måste ju vara helt intäckt i metervis med snö! Och ingen annanstans kan det vara vackrare... dit vill jag!

Mina helt crazy kompisar i S:t Petersburg skickade plötsligt en länk till en video där de typ, öh, rappar. De hade alltså filmat sig själv när de gör en massa lustigt som att låtsas raka sig med en ishockey-skridsko och så sjunger de "Vem hittade på kärleken? Det blir ju bara tårar och snor och dregel..." 

Och där slår de ju huvudet på spiken! Sorry nu alla som väntar överivrigt på Alla hjärtans dag, men vad är det för blaija egentligen? Кто придумал любовь?


http://www.youtube.com/watch?v=1eLhEvC6W-s

Många verkar livrädda för att åka buss. De kör hellre själv i snöstorm och halka än sätter sig i en buss och om de befinner sig någonstans utan bil ringer de genast en familjemedlem och ber honom eller henne hämta dem, oberoende hur många kilometer den personen blir tvungen att köra av och an, istället för att de helt enkelt tar bussen. Om sådana personer nån gång ändå blir absolut tvungna att åka kollektivt tar de hellre tåg än buss som är helt otänkbart!

Okej, mitt resonemang var väl rätt karikerat, men jag har märkt att det också ligger någonting i det, men jag kan bara inte förstå VARFÖR!! Varför väljer så många att själv sitta vid ratten och spänna sig och hålla koll på trafikreglerna när man istället kunde luta sig tillbaka, sova en stund och låta busschauffören göra jobbet? Varför är det så svårt att släppa den där tanken att man hela tiden måste ha tillgång till bil och åka från dörr till dörr?

"Det är ju så dyrt att åka buss" - jo visst är det helt galet att det kostar 28,50€ att åka de ynka två timmarna mellan Åbo och Helsingfors, men bilägare verkar inte klara av mer avancerad matematik än att räkna ut just hur mycket bensinpengar som går åt i jämförelse med bussbiljettpriset på sträckan mellan A och B. Att bilen slukar en massa andra pengar (inköpspriset, försäkringar, besiktning, reparation, garageplats, biltvätt...) förtränger många lätt när de räknar ut att "så fort man är två personer blir det lönsammare att ta bilen" - yeah right!

Usch, vad det är trist att tänka på pengar! Jag föredrar att tänka på busskänslan. Ibland är det trevligt att man kan sitta och babbla med sina medresenärer i bussen, kanske man oväntat träffar nån gammal bekant som också ska hem och hälsa på sina föräldrar eller så har man någon pratsam reskamrat med sig. Babbel är dock inte alltid så uppskattat: "Nyt tuli hiljaista", sa en gubbe i bussen en gång ironiskt när Emmi och jag steg av vid Domkyrkan i Åbo, efter att ha pladdrat och skrattat konstant hela vägen från Helsingfors.



Det bästa är ändå känslan av att susa fram i en Expressbuss på motorvägen, helst i mörker, och vara helt ensam med sina tankar. Jag tror det är hälsosamt att vara instängd i en "plåtlåda" och inte kunna göra så mycket annat än fundera på saker och ting. Många av mina bästa business-idéer har uppkommit under bussresor och jag har finslipat en massa planer och tankar just i bussen. Det grämer mig lite att jag inte kan läsa i buss eftersom jag blir åksjuk, men istället är jag en hejare på att sova i buss! När jag åker till Ryssland måste jag tvinga mina ögon att hållas öppna genom hela passkontrollen vid gränsen, eftersom jag bara vill tillbaka in i bussen och fortsätta sova sova sova...

Förra våren kändes det som om jag hela tiden lipade när jag åkte buss. Alla jobbiga, sorgliga, deppiga saker dök upp i lugnet i bussen när ingenting annat oväsentligt störde hjärnan och det kändes ganska bra att sitta och lyssna på musik med tårarna rinnande. "Pengar gör ingen lycklig och jag gråter hellre i en buss än i en BMW" blev mitt eget ordspråk :)

För en gångs skull (?) för de en jättebra diskussion på Radio Extrem! De talar om hur folk idag ofta ser "tråkiga" saker som något som man hastar sig igenom (eller om man har råd betalar någon annan för att utföra) för att sedan ha tid för att göra andra, "riktiga" saker. Men varför kan man inte göra de tråkiga sakerna till riktiga saker, undrar de i programmet! Att städa eller handla måste inte vara ett nödvändigt ont utan kan göras till en handling i sig. Man behöver inte vara sur, stressad, bitter och inåtvänd när man går till butiken, utan man kan bestämma sig att nu ska jag ha roligt! Man kan hälsa glatt när man kommer in i butiken, kanske småprata lite med nån (jo, jag vet, "finska frossan" kanske hindrar sånt, men vi finländare mår nog bra av att tina upp lite..), tänka glada tankar, sprida glädje omkring sig. För visst skulle det vara trist om vi snart inte gör några "tråkiga" saker själv mer, utan delegerar allt sånt till betalda hjälpredor. Redan Alfons Åberg visste ju att det är bra att ha tråkigt ibland, för annars märker man inte när det roliga kommer!

Alfons är bara så COOOOOL!

I dagens husis finns det ett reportage om en familj som gav upp stressen, heltidsjobbet, lägenheten i Helsingfors och flytttade ut på landet för att få mer tid för varann och mer livskvalitet. Jag blir alltid så GLAD av såna solskenshistorier. Vilken tur att det finns såna som säger nej till hög lön och extremt mycket jobb och ja till LIVET! För visst är det en helt enorm lyx att få stiga upp när man vill på morgonen, sitta i lugn och ro och läsa tidningen medan man lyssnar på Bo Kaspers orkester och njuter av turkisk yoghurt med hallon i. Om man vill kan man t.o.m. lösa dagens sudoku innan man sätter igång datorn och tar itu med dagens jobb. Eller bloggar lite istället... Nu vet ni ungefär hur min morgon har sett ut :) Fast före frukosten var jag redan ut på promenad med Morris och Max. Jag är extremt morgontrött, men de morgnar när jag är hundvakt och släpar mig upp ur sängen tidigt (alltså ca. kl 8) slås jag alltid av hur hejdlöst vackert det är på morgonen! Då går jag alltid längs strandvägen. Havet på ena sidan och två lurviga älsklingar på andra sidan. Synd att jag glömde kameran igen... men stämningen går ändå inte att fånga på bild.

PS. Tillbaka till husis: Magnus Londens hyperöverironiska kolumn om det "skandalösa" nakenlägret är helt bäst!

... och så lite tid. Jag vill skriva om Anna-Lena Lauréns föredrag på Koulu förra veckan och om helgen i Helsingfors med Playme, drag day, hundar och ungar och allt vad den annat innebar. Jag vill skriva om den stora chocken på måndag morgon när Victor berättade att det har varit bomber i metron i Moskva. På stationen där jag steg av varje morgonen i tre månader när jag skulle till jobbet, Park Kultury! och så vill jag skriva om min arbetsansökan som jag skickade in tidigare idag... men jag hinner bara inte! Måste jobba. Måste packa. Imorgon kväll sätter sig tio glada Rysslandsresenärer förhoppningsvis i Nikolajs minibuss och börjar sin skumpande färd mot Sortavala! Jag är en av dom och det ska bli så otroligt ROLIGT att få vara i Ryssland igen! Har inte ens själv förstått hur mycket jag har saknat det!

Hej. Jag har funderat på att avsluta bloggen helt. Jag skriver ju aldrig! Men nu beslöt jag att jag skulle ge den en chans iallafall... så nu ska jag försöka skriva OFTA. Och jag vill ha MYCKET kommentarer så jag hålls inspirerad! Hmmm, jag tror skrivtorkan beror på att det är så länge sen jag var till Ryssland och fick gödsel åt min själ. Tur att jag ska dit i början av mars, hihihihi... *längtar*

Dagens tema: Petrozavodsk! När ska vi åka dit? Jag vill åka nu! Men det är så mycket man måste tänka på: när är vem där? när borde vi vara var? var borde vi vara när? vem kan vakta vår katt när och hur? vad är värt att skippa och vad måste vi absolut vara med på? Det bara knastrar i min hjärna när jag tänker på allt det där. Men så tittar jag på Victors Petro-bilder (http://users.abo.fi/vjohanss/Petroskoj/index.html) eller på youtube-klipp om vår kära stad och då verkar allt igen jättelätt och okomplicerat - det är ju trots allt bara att ta bussen dit! Nog ordnar sig allt det där andra! Petrozavodsk, här kommer vi!!

Kolla Garri Kasparovs hemsida www.kasparov.ru om du är intresserad av vad den ryska oppositionen har för sig! Jag lade märke till sajten först idag och jag tycker att den verkar riktigt bra!