Många verkar livrädda för att åka buss. De kör hellre själv i snöstorm och halka än sätter sig i en buss och om de befinner sig någonstans utan bil ringer de genast en familjemedlem och ber honom eller henne hämta dem, oberoende hur många kilometer den personen blir tvungen att köra av och an, istället för att de helt enkelt tar bussen. Om sådana personer nån gång ändå blir absolut tvungna att åka kollektivt tar de hellre tåg än buss som är helt otänkbart!

Okej, mitt resonemang var väl rätt karikerat, men jag har märkt att det också ligger någonting i det, men jag kan bara inte förstå VARFÖR!! Varför väljer så många att själv sitta vid ratten och spänna sig och hålla koll på trafikreglerna när man istället kunde luta sig tillbaka, sova en stund och låta busschauffören göra jobbet? Varför är det så svårt att släppa den där tanken att man hela tiden måste ha tillgång till bil och åka från dörr till dörr?

"Det är ju så dyrt att åka buss" - jo visst är det helt galet att det kostar 28,50€ att åka de ynka två timmarna mellan Åbo och Helsingfors, men bilägare verkar inte klara av mer avancerad matematik än att räkna ut just hur mycket bensinpengar som går åt i jämförelse med bussbiljettpriset på sträckan mellan A och B. Att bilen slukar en massa andra pengar (inköpspriset, försäkringar, besiktning, reparation, garageplats, biltvätt...) förtränger många lätt när de räknar ut att "så fort man är två personer blir det lönsammare att ta bilen" - yeah right!

Usch, vad det är trist att tänka på pengar! Jag föredrar att tänka på busskänslan. Ibland är det trevligt att man kan sitta och babbla med sina medresenärer i bussen, kanske man oväntat träffar nån gammal bekant som också ska hem och hälsa på sina föräldrar eller så har man någon pratsam reskamrat med sig. Babbel är dock inte alltid så uppskattat: "Nyt tuli hiljaista", sa en gubbe i bussen en gång ironiskt när Emmi och jag steg av vid Domkyrkan i Åbo, efter att ha pladdrat och skrattat konstant hela vägen från Helsingfors.



Det bästa är ändå känslan av att susa fram i en Expressbuss på motorvägen, helst i mörker, och vara helt ensam med sina tankar. Jag tror det är hälsosamt att vara instängd i en "plåtlåda" och inte kunna göra så mycket annat än fundera på saker och ting. Många av mina bästa business-idéer har uppkommit under bussresor och jag har finslipat en massa planer och tankar just i bussen. Det grämer mig lite att jag inte kan läsa i buss eftersom jag blir åksjuk, men istället är jag en hejare på att sova i buss! När jag åker till Ryssland måste jag tvinga mina ögon att hållas öppna genom hela passkontrollen vid gränsen, eftersom jag bara vill tillbaka in i bussen och fortsätta sova sova sova...

Förra våren kändes det som om jag hela tiden lipade när jag åkte buss. Alla jobbiga, sorgliga, deppiga saker dök upp i lugnet i bussen när ingenting annat oväsentligt störde hjärnan och det kändes ganska bra att sitta och lyssna på musik med tårarna rinnande. "Pengar gör ingen lycklig och jag gråter hellre i en buss än i en BMW" blev mitt eget ordspråk :)