Alltid en discoboll.

Mysig måndagskväll på Monk. Jazzmusik, jam jam. Blicken fäst på trummisens sammanbitna min. Han har glimten i ögat (och imellanåt pannluggen också). Ler till och med ibland och då vet man inte om han är 7, 17 eller 27.

Avslappnat. I tankarna dricker jag redan Redds i ett somrigt Petrozavodsk. Iklädd nån av de blommiga klänningarna som hänger i H&M-kassen i narikkan. På riktigt dricker jag Cokis i ett Åbo som inte riktigt vet om det ska vara vintrigt eller vårigt. Och när nån av låtarna kommer till sin höjdpunkt, hela trion spelar för allt vad den är värd, hör jag bara musiken igen.

Jag upplever saker mer visuellt än auditivt. Jag njuter mest av musik genom att se på nån annan som har musiken i sig. Kanske en tjej i gummistövlar som dansar på en festival, kanske nån som står och lutar sig mot en vägg och stampar takten, kanske nån av musikerna i bandet som spelar.

Men varför nästan alltid trummisen? Eller sångaren...



Det här kanske lät lite kryptiskt, men jag ville bara säga att det alltid finns en discoboll. Oberoende hur litet och sjabbigt, hur dyrt och lyxigt, hur mysigt och jazzigt, hur rökigt och stökigt ställe så finns det alltid en discoboll. Är det för att man ska känna sig hemma? Nånting är samma överallt. Jag tänker på vårt gamla kära stamställe Jouččen (Swan alltså) i Petro och igen svävar jag i tankarna iväg dit....