Den där söndagen för några veckor sedan, när jag och mina två modiga medresenärer var på väg hem från Paanajärvi i århundradets snöstorm, visade Onega-sjön sin styrka. Medan vi skumpade framåt i en paketbil tillsammans med Paanajärvi-skolans rektor och hennes man (eller любовник som vår värd Risto uttryckte det) på en ödslig snöig väg några hundra kilometer norrut plågade samma storm också Petrozavodsk. Jag har hört att den förstörde den fina strandpromenaden, men först idag tog jag mig själv en titt. Och jag blev än en gång imponerad av den kraft VATTEN kan ha. På vissa ställen har vattnet (och antagligen stockar och annat skräp i vattnet) vält de tjocka stenklumparna och järnstaketet längs kanten och gjort stora gropar i promenadvägen. Tyvärr hade jag inte kameran med mig och det hade kanske ändå varit för mörkt att fotografera när jag var där... Jag måste bara nu och då påminna mig själv om att det "bara" är en SJÖ! För även om Petrozavodsk ligger i en vik av Onega påminner sjön om ett stort HAV. Det är så mäktigt. Kanske det är därför jag känner mig så hemma här, för att jag är nära vattnet! Och från Onega kommer man ju faktiskt med båt till min kära Finska vik. Det går att komma ändå från Vita Havet till Finska viken. Ganska coolt tycker jag.

Dagens chock: Patriarken Aleksij II har dött! Han dog redan på fredagen och jag har inte vetat om det!! Under vilken sten eller i vilken glasbubbla har jag levt riktigt!?! Efter Sovjetunionens fall har den ortodoxa kyrkan med Aleksij II i spetsen fått en allt starkare ställning i det ryska samhället. Under Jeltsins tid vid makten återuppfördes Frälsarkatedralen i Moskva efter att ha förstörts på 1930-talet. Patriarken var djupt engagerad i projektet och efter ett fem år långt byggande invigde han år 2000 den nya katedralen på samma ställe där den gamla hade stått. Katedralen är en viktig symbol för den ortodoxa kyrkan.

Kyrkan som institution har också fått ett viktigt symboliskt värde i det nya postsovjetiska samhället. Den har blivit en av grundpelarna som Putin och Medvedev bygger sitt starka Ryssland kring och står bl.a. för de "rätta" moraliska värderingarna. År 2008 har varit "Familjens år" och man har satsat på familjepropaganda för att förhoppningsvis förbättra den dystra demografiska situationen i landet. Vid viktiga tillställningar har Aleksij II ofta setts vid de två ovannämnda ledarnas sida, och kyrkan och staten har alltså närmat sig varandra allt mer. Inte konstigt att Putin och Patriarken hade ett så nära förhållande; de har ju båda ett förflutet med kontakter till KGB...

Nu när Patriarken är borta hör man enbart vackra ord om honom, han var den allra heligaste, så modig, god och stark. Hans livsverk var det hårda arbetet han gjorde för att ena de ortodoxa och föra kyrkan vidare. I nyheterna ser man folk sörja öppet. Tusentals människor har varit till Frälsarkatedralen för att ta avsked av Patriarken. Och jag kan inte annat än sörja för deras skull! För det är väl ett känt faktum att ryssar behöver en stark ledare! Både andlig och världslig.

Det har varit lite mycket på sistone. Paanajärvi - absurda, intressanta galna upplevelser i en byhåla mitt i ingenstans i snöstorm-, Toffe på besök, hälsokontroll på poliklinik nr.1: ät mer lingon o tranbär, annars ganska frisk, officiell självständighetsfest på fel dag, inofficiell på rätt dag, pizza, karelsk teater, julkort, finsk filmfestival: först Risto Räppääjä - gladaste, soligaste, roligaste på länge, men sen började det FINSKA, två dagar i rad nervpinande, rå, vacker, träffande, hemsk, finsk vardag (?) som får mig att bli ett nervvrak i minst två dagar till och glömma hur man skriver hela meningar med subjekt och predikat och utan tusen kommatecken, "Musta jää", "Tummien perhosten koti"... Var det någonting mera? Jo, jag fick en flodhäst idag! En моряк-flodhäst med blåvitrandig моряк-skjorta, sjömansskjorta alltså. Den är den sötaste av alla och Victor köpte den till mig. Egentligen skulle vi köpa en dammsugare, men det blev en massa gott och en flodhäst istället.

Fick igår en sån lust att lyssna på DDT så efter jobbet måste jag gå via en skivbutik och köpa deras cd. Jag köpte en mp3-version, där typ alla deras album är inträngda på två skivor, så nu lyssnar jag på DDT och njuter :) Jag borde lyssna mer på deras musik för dom har så smarta ord. Och så vet jag att dom har en massa politiska budskap, men man borde sätta sig in i texterna mer för att uppfatta och förstå dessa budskap. På sistone har DDT haft väldigt få konserter i Ryssland och enligt en rysk kompis beror det på att de i princip har blivit "förbjudna" i Ryssland pga sina samhällskritiska texter. Istället har de haft många konserter i Ukraina och Baltikum. Jag vet inte om det här stämmer, men jag blev väldigt upprörd när jag hörde det. Deras enda konsert i Ryssland den här sommaren var på festivalen Nashestvie, som ägde rum i en liten byhåla utanför Tver på den lerigaste åkern jag sett i mitt liv! Det var så gott som omöjligt att se att det nån gång (=två dagar tidigare) hade varit gräs där. När jag och mina tappra kompisar kom dit var det bara en enda lervälling. Men vad gör man inte för att se DDT? Tyvärr fick vi höra väldigt få av de gamla klassikerna, "Что такое осень", "Родина" och "Черный пёс Петербург", för repertoaren bestod mest av material från de nyare albumen. DDT är riktiga legender inom den ryska rocken och de är starkt förknippade med S:t Petersburg. Till och med min "babushka" som jag bodde hos i S:t Petersburg ansåg att de faktiskt gör musik, trots att hon annars hade svårt för allt annat än Filharmonins klassiska musik :) 

      

Jag hör nyckeln i låset, Victor kommer hem. Före det var jag ensam hemma en liten liten stund. En sån där stund när jag går omkring och nynnar på Eva Dahlgren-låtar ("...som snö som faller, som snöflingor virvlar i vinden.."), kokar te, ser mig i spegeln, njuter av ensamheten, börjar nynna på nästa låt ("...censurerade tankar har inte gjort mig fattig, men jag har aldrig känt mig så sliten som nu, så trött o ful...") , känner mig lätt som en fjäder, funderar om jag ska jumppa eller kanske läsa en bok, men sätter mig framför datorn.

Jag jobbade övertid idag för att få ledigt på måndagen. Helgen ska bli ett enda stort karelskt äventyr. Vi ska åka till Paanajärvi (som inte ligger i höjd med Rovaniemi, Mamma, hihi!) och utforska byn. Det verkar inte vara världens lättaste plats att ta sig, men vi ska åka tåg till Kem och därifrån med någon sorts fordon, typ en taxi, vidare till Paanajärvi. Där är det tänkt att vi ska övernatta, får hoppas det ordnar sig. På söndag startar vi hemåt och är framme i Petrozavodsk kl 4 på morgonen, förutsatt att vi inte missar tåget förstås. Oberoende känns tanken på att släpa sig iväg till jobbet på måndag morgon kl.8.30 inte speciellt frestande. 

När jag kom ut genom konsulatets dörr märkte jag att det snöade och marken var helt VIT :)  Jag hade helt julstämning när jag huttrande traskade iväg över de hala gatorna mot posten. Huvudpostkontoret här är jättemodernt jämfört med de flesta andra postkontor jag sett i Ryssland. På posten brukar det stora problemet vara att veta i vilken kö man ska stå. Som finländare tycker man kanske att postens viktigaste uppgift borde vara att sälja frimärken och låta kunderna posta sina kort och brev. Men nej, då tar man fel! Posten har tusen andra viktiga uppgifter, bl.a. att dela ut folks pensioner och andra bidrag, ta emot olika betalningar, ordna nån sorts registreringar och jag vet inte vad. Just när man har köat i 45 minuter till en kassa brukar den antingen visa sig vara fel kassa eller ta en strategisk "teknisk paus" (t.ex. för att mata katten, vilket jag råkade ut för en gång i S:t Petersburg). Också här i Petrozavodsk har posten en massa olika funktioner, men här finns en könummerapparat där det finns en lista med alla tjänster och när man trycker på den man vill ha får man en lapp med numret till rätt kö. Låter väldigt smidigt och okomplicerat, och det är det egentligen också. Åtminstone så länge det man har som ärende finns med bland alternativen. Och finns det inte det kan man på äkta ryskt vis bara kila sig förbi någon annan och "bara fråga lite". Könummersystemet ger ju dessutom lämpliga pauser mellan kunderna. Utmärkt, utmärkt, ryska posten börjar bli västerländsk, hurra! Idag hade jag egentligen handlat färdigt på vykortsavdelningen, som ligger lite avskilt från de övriga diskerna, när jag märkte att det på ett annat ställe fanns ännu ett kort som jag ville ha! Jag tog en kölapp och väntade i typ en kvart och när det blev min tur sa posttanten argt åt mig att jag är helt på fel ställe och borde gå tillbaka till vykortsavdelningen och bla bla bla. Hihi, den gamla postandan finns kvar trots allt :)

Av nån underlig anledning baserar sig min tideräkning nästan helt på mina rysslandsresor. Alla händelser i världen och i mitt liv placerar sig på min tidsaxel utgående från vilken rysslandsresa de sammanfaller med. När hölls det senaste ryska dumavalet? Jo, hösten 2007 för då var jag i Izhevsk. När inträffade busskraschen i Konginkangas? Hmm, det måste ha varit hösten 2003 för då var jag på språkpraktik i s:t Petersburg och det visades t.o.m. i ryska tv-nyheterna. Precis som Kauhajoki-skolskjutningen visades nu i år, den kommer jag alltid att förknippa med min Petrozavodsk-höst. Oj, det här låter ju dystert. Det finns nog roligare saker jag kan placera in på rysslandstidsaxeln också. När blev jag och Victor ihop? För nästan tre år (!) sen, för det var efter att jag kom hem från min praktikperiod i Piter 2005. Och samtidigt flyttade jag och Emmi till Eriksgatan i Åbo.

Kanske jag borde berätta lite mer organiserat om vad jag har sysslat med i Ryssland egentligen. Den allra allra första gången jag åkte över östgränsen var i april 1999 och jag satt i en svart rysk buss med rosa gardiner. I min väska hade jag typ hundra smörgåsar, som Momi hade lagat åt mig ifall jag inte skulle få mat, och som ressällskap hade jag min ryskalärare Gabriella, hennes Anton och tre tappra klasskamrater (vi gick första året i gymnasiet), Rasmus, Emma och Ann-Sofie. Det var 300 år sedan Pushkin föddes (igen en punkt på min tidsaxel) så resans tema var Pushkin. Vi besökte bl.a. duellplatsen där han blev dödligt skadad och drack konjak ur vattenflaskornas plastkorkar till Pushkins ära. Vi besökte Gabriellas bekanta och spelade först pingis på deras kombinerade pingisbord/matsalsbord, sen sattes det en duk på bordet och vi fick ta för oss av alla godheterna. Vi bodde på hotell Moskva i ändan av Nevskij prospekt och på kvällen traskade vi hem längs huvudgatan och kände storstadspulsen. Jag behöver knappast nämna att det var en oförglömlig resa! Och den gav absolut mersmak. Redan följande vår var vi där igen. Men den gången bodde vi hos ryska värdfamiljer. Vi hade en vänskola, skola nummer 210 i S:t Petersburg och med Zhenja, som jag bodde hos, fick jag för första gången börja testa min ryska på riktigt! Vilken härlig känsla att förstå lite och att märka att någon faktiskt kan förstå lite av min knaggliga ynkliga ryska!

Efter de där första resorna har det blivit många många till. Jag har redan tappat räkningen hur många gånger jag åkt på nevatours-resa till S:t Petersburg och bott på hotell Moskva, som blivit en klassiker. Ödet (eller min lathet) gjorde så att jag inte kom in på psykologin vid ÅA, så jag började istället studera ryska där och sen var jag fast på riktigt. Inte ens nu när jag har blivit färdig filosofie magister för nästan ett år sedan har jag lyckats slita mig fri helt. Och med ryska ämnesföreningen Druzjba har det blivit många rysslandsresor, främst till Tver och Piter (S:t Petersburg) för att hälsa på andra druzjbaiter som gör sin språkpratkik.

Min egen språkpraktik gjorde jag som sagt i S:t Petersburg hösten 2003, då jag läste ryska för utlänningar vid statliga universitetet, SPBGU. Två år senare fick jag igen chansen att spendera mera tid i min favoritstad då jag via Svenska Kulturfonden fick en praktikplats på Nordiska Ministerrådets informationskontor i S.t Petersburg. Jag var där i sex månader, från maj till november 2005 och det var den roligaste och mest omtumlande tiden i mitt liv! Tillsammans med Minna som också var praktikant där var jag med om en massa äventyr, som jag kanske berättar om i mina memoarer sen om femtio år eller nånting...

Efter det var det dags för en mer exotisk plats. Jag funderade på att åka som utbytesstuderande till Pskov, nära estniska gränsen, men så diskuterade jag saken med Malin, som blev ivrig att följa med mej och så kom vi fram till att det är helt dumt att åka till ett ställe så nära Finland när man kan åka långt bort. Och när vi märkte att det finns ett bilateralt avtal mellan Åbo Akademi och Udmurtiens statliga universitet i Izhevsk bestämde vi oss för att åka dit! Vi hade ingen aning om var Izhevsk låg, men kollade på kartan och när vi fick reda på att där dessutom finns ett finsk-ugriskt språk, udmurtiska, blev vi extra ivriga. Vi tänkte på hur fina våra meritförteckningar skulle bli när där finns udmurtiska bland språken, och på framtida arbetsintervjuer kan vi som svar på frågan "Vad har du för dåliga egenskaper?" svara: "Min udmurtiska är lite rostig"...

Oj hjälp, det här blir nog en allt för lång text. Ingen orkar säkert läsa den... Nå jag skriver lite till ändå.. Just nu sitter jag i Petrozavodsk! Jag jobbar på Finlands konsulat här och gör visum precis som jag gjorde i Moskva i somras och en månad kring jul och nyår 2006-2007 i Piter. Victor studerar statskunskap vid universitetet och vi bor i en lyxig lägenhet J Vi ska stanna här ända till slutet av maj 2009 och sen får man se vart det bär av...

Jag har aldrig bloggat förut och jag minns inte när jag senast har skrivit någonting som är menat för någon annan än mig själv att läsa (förutom slarviga mejl och sms förstås). Det känns lite skrämmande faktiskt, att främmande människor kan läsa mina tankar. Och bekanta, kanske ännu värre! Nå jag har åtminstone tänkt skriva om det som mitt liv har kretsat runt i nästan tio år, alltså Ryssland, ryssar, ryska språket, rysk kultur och mina egna upplevelser i Ryssland. Förhoppningsvis inspirerar det någon att kanske sätta sig på bussen eller tåget och åka över gränsen för att se med egna ögon, bli vän med en ryss, ta en kurs i ryska språket eller ens bli en liten liten smula intresserad och positivt inställd till Ryssland. För det lönar sig absolut!

Sasha