Fick igår en sån lust att lyssna på DDT så efter jobbet måste jag gå via en skivbutik och köpa deras cd. Jag köpte en mp3-version, där typ alla deras album är inträngda på två skivor, så nu lyssnar jag på DDT och njuter :) Jag borde lyssna mer på deras musik för dom har så smarta ord. Och så vet jag att dom har en massa politiska budskap, men man borde sätta sig in i texterna mer för att uppfatta och förstå dessa budskap. På sistone har DDT haft väldigt få konserter i Ryssland och enligt en rysk kompis beror det på att de i princip har blivit "förbjudna" i Ryssland pga sina samhällskritiska texter. Istället har de haft många konserter i Ukraina och Baltikum. Jag vet inte om det här stämmer, men jag blev väldigt upprörd när jag hörde det. Deras enda konsert i Ryssland den här sommaren var på festivalen Nashestvie, som ägde rum i en liten byhåla utanför Tver på den lerigaste åkern jag sett i mitt liv! Det var så gott som omöjligt att se att det nån gång (=två dagar tidigare) hade varit gräs där. När jag och mina tappra kompisar kom dit var det bara en enda lervälling. Men vad gör man inte för att se DDT? Tyvärr fick vi höra väldigt få av de gamla klassikerna, "Что такое осень", "Родина" och "Черный пёс Петербург", för repertoaren bestod mest av material från de nyare albumen. DDT är riktiga legender inom den ryska rocken och de är starkt förknippade med S:t Petersburg. Till och med min "babushka" som jag bodde hos i S:t Petersburg ansåg att de faktiskt gör musik, trots att hon annars hade svårt för allt annat än Filharmonins klassiska musik :) 

      

Jag hör nyckeln i låset, Victor kommer hem. Före det var jag ensam hemma en liten liten stund. En sån där stund när jag går omkring och nynnar på Eva Dahlgren-låtar ("...som snö som faller, som snöflingor virvlar i vinden.."), kokar te, ser mig i spegeln, njuter av ensamheten, börjar nynna på nästa låt ("...censurerade tankar har inte gjort mig fattig, men jag har aldrig känt mig så sliten som nu, så trött o ful...") , känner mig lätt som en fjäder, funderar om jag ska jumppa eller kanske läsa en bok, men sätter mig framför datorn.

Jag jobbade övertid idag för att få ledigt på måndagen. Helgen ska bli ett enda stort karelskt äventyr. Vi ska åka till Paanajärvi (som inte ligger i höjd med Rovaniemi, Mamma, hihi!) och utforska byn. Det verkar inte vara världens lättaste plats att ta sig, men vi ska åka tåg till Kem och därifrån med någon sorts fordon, typ en taxi, vidare till Paanajärvi. Där är det tänkt att vi ska övernatta, får hoppas det ordnar sig. På söndag startar vi hemåt och är framme i Petrozavodsk kl 4 på morgonen, förutsatt att vi inte missar tåget förstås. Oberoende känns tanken på att släpa sig iväg till jobbet på måndag morgon kl.8.30 inte speciellt frestande. 

När jag kom ut genom konsulatets dörr märkte jag att det snöade och marken var helt VIT :)  Jag hade helt julstämning när jag huttrande traskade iväg över de hala gatorna mot posten. Huvudpostkontoret här är jättemodernt jämfört med de flesta andra postkontor jag sett i Ryssland. På posten brukar det stora problemet vara att veta i vilken kö man ska stå. Som finländare tycker man kanske att postens viktigaste uppgift borde vara att sälja frimärken och låta kunderna posta sina kort och brev. Men nej, då tar man fel! Posten har tusen andra viktiga uppgifter, bl.a. att dela ut folks pensioner och andra bidrag, ta emot olika betalningar, ordna nån sorts registreringar och jag vet inte vad. Just när man har köat i 45 minuter till en kassa brukar den antingen visa sig vara fel kassa eller ta en strategisk "teknisk paus" (t.ex. för att mata katten, vilket jag råkade ut för en gång i S:t Petersburg). Också här i Petrozavodsk har posten en massa olika funktioner, men här finns en könummerapparat där det finns en lista med alla tjänster och när man trycker på den man vill ha får man en lapp med numret till rätt kö. Låter väldigt smidigt och okomplicerat, och det är det egentligen också. Åtminstone så länge det man har som ärende finns med bland alternativen. Och finns det inte det kan man på äkta ryskt vis bara kila sig förbi någon annan och "bara fråga lite". Könummersystemet ger ju dessutom lämpliga pauser mellan kunderna. Utmärkt, utmärkt, ryska posten börjar bli västerländsk, hurra! Idag hade jag egentligen handlat färdigt på vykortsavdelningen, som ligger lite avskilt från de övriga diskerna, när jag märkte att det på ett annat ställe fanns ännu ett kort som jag ville ha! Jag tog en kölapp och väntade i typ en kvart och när det blev min tur sa posttanten argt åt mig att jag är helt på fel ställe och borde gå tillbaka till vykortsavdelningen och bla bla bla. Hihi, den gamla postandan finns kvar trots allt :)

Sen Victor och jag kom hit till Petrozavodsk i början av september har vi hunnit med en del utfärder i Karelen. Vi har sett Kizhi-ön med sin mycket speciella kyrka, som finns med på Unescos världsarvslista, småstäderna Suojärvi och Kontupohja (Кондопога) samt vattenfallet Kivach. Nu senast gjorde vi en utfärd till staden Kostamus (Костомукша), som ligger nära finska gränsen ganska långt norrut från Petrozavodsk.

Vi satte oss på tåget på fredag kväll och var framme följande morgon. Vi fick hjälp med att hitta in till centrum av vår nyfunna vän, en äldre man som för 24 år sedan flyttade från förorenade industristaden Magnitogorsk, nära uralbergen, till Kostamus för att hans sjuka fru skulle må bättre. Han verkade först som en trist och torr typ, men när vi väl började tala med honom var han riktigt rolig. Det var bara lite svårt att förstå vad han sa för han hade inte så överdrivet mycket tänder kvar i munnen... Nå, vi kom alltså fram till Kostamus tidigt på morgonen och förundrade oss över hur mycket snö det fanns där! Vi hasade ner till sjön längs isiga gator och åt en lite ynklig frukost där. Utsikten var det dock inga fel på. Efter att ha gjort några snöänglar hasade vi försiktigt tillbaka mot centrum och började spana efter det som vi egentligen hade kommit dit för: de finska husen!

Staden Kostamus är byggd av finnar på uppdrag av Sovjetunionen på 1970-talet. Man hade hittat järnmalm där och ville börja utnyttja den, men för att få dit arbetare behövdes det bostäder, sjukhus, skolor etc. och till det tog man hjälp av oss duktiga finnar, hehe. När vi gick omkring i stadens bostadsområden fick vi genast känslan att vi kunde ha befunnit oss i vilken finsk förort som helst. Likadana hus finns i tusental i Finland. Det var alltså inga problem med att skilja de finskbyggda husen från de ryska, och vår vän från tåget berättade att folk ofta frågar varann i ett hurdant hus de bor, ett finskt eller ryskt. Det verkade vara en statusfråga... Men just när vi beundrade de finska husen och lyktstolparna och nästan höll på att glömma i vilket land vi befann oss i fick vi en skarp påminnelse: på ett av husen fanns en enorm skylt med texten: " Tillsammans ska vi göra Ryssland enigt och starkt. V.V.Putin". Inte heller de finska husen hade helt undvikit ryskt inflytande: vissa invånare i husen har bytt ut de ursprungliga fönstren mot ryska fönster eller gjort typiskt ryska inglasade balkonger. Vart vi än gick såg vi intressanta kontraster mellan det ryska och finska.

Vi hade läst att det finns ett museum i staden och vi frågade "garderobstanten" på ett av stadens väldigt få kaféer om vägen till muséet och hon hjälpte oss vänligt. Alla som vi talade med i Kostamus, t.o.m. "coola" tonåringar, var hemskt vänliga med oss och när vi kom fram till muséet fick vi ett varmt bemötande. En ingermanländsk kvinna berättade på finska för oss allt om stadens historia, hur folk levde i Karelen förr i tiden, om hur pelletsfabriken Karjalan Pelletti grundades på 1980-talet och hur processen då järnmalmet blir till pellets ser ut. Hon delade med sig av sina personliga erfarenheter och berättade livligt så det var riktigt intressant.

När vi på kvällen igen satte oss på tåget på väg hemåt kunde vi bara konstatera att vi e ganska bra på det här, att åka till konstiga små byhålor och tycka att det är helt superroligt  :)

Jag har just sett den ryska filmen 12 (dvenadtsat') o e helt imponerad!!! Först verkade den helt konstig o jag fattade ingenting, men som tur hade jag läst på förhand att den skulle handla om en tjetjensk pojke som blir anklagad för mord på sin ryska fosterpappa, så jag kunde någorlunda komma in i handlingen. Och händelserna utspelade sig i en risig gymnastiksal i Moskva, där tolv (där av namnet på filmen) jurymedlemmar försökte bli eniga om pojkens dom. Först var alla säkra på att han var skyldig. Utom en enda person, som tvivlade. Därefter började en efter en tvivla och till sist...nej nu ska jag inte berätta mer! Se den själv istället!! Jag hoppas att alla ryssar åtminstone skulle se den och få en rejäl tankeställare! För filmen tar upp och driver med främlingsfientligheten, judehatet, avskyn mot kaukasierna på ett sätt som jag tycker att borde få många ryssar i spegeln.