Ibland kan det vara katastrofalt att inte kolla igenom posten så noga, man kan hitta nån gammal räkning som borde ha blivit betald för flera veckor sedan, men ibland är det roligt! Imorse rotade jag igenom en hög med gamla tidningar etc. och där hittade jag en bordskalender som jag fått av "Företagarna i Finland" för ett antal månader sen. Den är ganska fin egentligen, med limegrön text, så jag ska nog börja använda den. Och nu till det bästa: på mitt skrivbord som var översållat med diverse bråte råkade jag hitta tre band som jag hade klippt bort från några nyinköpta - fy mej, man ska köpa begagnat - kläder (ni vet såna där sidenband som ska få kläderna att hållas på galgen och som alltid bara sticker ut nånstans i halshålet om man inte klipper bort dom). Plötsligt kom jag på en briljant användning för ett av banden. Jag letade fram eri-keeper och så limmade jag fast ena ändan av bandet längs företagarkalenderns rygg och så lät jag andra ändan hänga fritt så att man kan ha den som bokmärke, sånt som det brukar finnas i biblar. Det blev jättestiligt! Jag funderar på att skicka in det här tipset till Birka-tidningen - jag skulle helt säkert tjäna en slant!



Så här elegant blev min nya bibel :)



En misslyckad bild på kalendern, men en lite sympatisk bild på mitt arbetsbord så den får komma med ändå.

På begravningar sägs det en massa fina ord. Ibland kanske helt tomma, bara för att det hör till att man ska säga något fint. Men aldrig tror jag att orden har varit så sanna som igår! Ingen kan ha varit lika snäll, omtänksam, familjekär, flitig, duktig, hederlig, omtyckt och älskad som min morfar.

Några ord tröstade mig speciellt mycket: "Det finns en glädje större än sorgen. Glädjen att minnas."

Jag börjar blogga med de absolut sämsta förutsättningarna idag: Jag har ingenting att säga. Nå, kanske det dyker upp lite tankar under skrivandets gång.

Ett av mina (och säkert många andras) allra största problem är att tiden går så öronbedövande fort! Det är ingen skillnad om jag bara ligger på sängen och stirrar i taket eller om jag jobbar mitt ass off och gör tusen saker - lika fort går det ändå och jag har sällan riktigt tråkigt. För att visarna på klockan ska snurra lite långsammare och kalenderbladen inte fladdra förbi i lika hård takt försöker jag att inte hela tiden vänta på nånting, inte vänta på nästa årstid, inte vänta på att det blir fredag, inte längta efter morgondagen utan leva just nu. Så gott det går.

Det verkar som om "alla andra" väntar på våren, men jag älskar snön och den nästan sibiriska kylan vi har nu, till och med fastän jag nästan förfrös tårna och alla inre organ igår när jag väntade på bussen tillbaka till Åbo från Pargas efter Teaterboulagets nya pjäs "Systrarna Snövit", som för övrigt är jättebra! För min del får det gärna vara vinter ett bra tag till, men av någon anledning har jag märkt en svag svag längtan efter PÅSK.

Det var mening att jag skulle åka med Druzjba till Moskva på påsken och visst hade det ju varit härligt, men nu verkar resan inte bli av eftersom det är så få anmälda (bara Victor, Rasmus och jag) så då blir det istället traditionell Rosala-påsk! I onsdags var jag en sväng ut till Hitis och hälsade på Fammo och på tillbakavägen åkte bussen genom Rosala och jag greps av världens största lust att stiga av för att gå och kolla hur det ser ut på vårt fina Frillesro. Stugan måste ju vara helt intäckt i metervis med snö! Och ingen annanstans kan det vara vackrare... dit vill jag!

Mina helt crazy kompisar i S:t Petersburg skickade plötsligt en länk till en video där de typ, öh, rappar. De hade alltså filmat sig själv när de gör en massa lustigt som att låtsas raka sig med en ishockey-skridsko och så sjunger de "Vem hittade på kärleken? Det blir ju bara tårar och snor och dregel..." 

Och där slår de ju huvudet på spiken! Sorry nu alla som väntar överivrigt på Alla hjärtans dag, men vad är det för blaija egentligen? Кто придумал любовь?


http://www.youtube.com/watch?v=1eLhEvC6W-s

Många verkar livrädda för att åka buss. De kör hellre själv i snöstorm och halka än sätter sig i en buss och om de befinner sig någonstans utan bil ringer de genast en familjemedlem och ber honom eller henne hämta dem, oberoende hur många kilometer den personen blir tvungen att köra av och an, istället för att de helt enkelt tar bussen. Om sådana personer nån gång ändå blir absolut tvungna att åka kollektivt tar de hellre tåg än buss som är helt otänkbart!

Okej, mitt resonemang var väl rätt karikerat, men jag har märkt att det också ligger någonting i det, men jag kan bara inte förstå VARFÖR!! Varför väljer så många att själv sitta vid ratten och spänna sig och hålla koll på trafikreglerna när man istället kunde luta sig tillbaka, sova en stund och låta busschauffören göra jobbet? Varför är det så svårt att släppa den där tanken att man hela tiden måste ha tillgång till bil och åka från dörr till dörr?

"Det är ju så dyrt att åka buss" - jo visst är det helt galet att det kostar 28,50€ att åka de ynka två timmarna mellan Åbo och Helsingfors, men bilägare verkar inte klara av mer avancerad matematik än att räkna ut just hur mycket bensinpengar som går åt i jämförelse med bussbiljettpriset på sträckan mellan A och B. Att bilen slukar en massa andra pengar (inköpspriset, försäkringar, besiktning, reparation, garageplats, biltvätt...) förtränger många lätt när de räknar ut att "så fort man är två personer blir det lönsammare att ta bilen" - yeah right!

Usch, vad det är trist att tänka på pengar! Jag föredrar att tänka på busskänslan. Ibland är det trevligt att man kan sitta och babbla med sina medresenärer i bussen, kanske man oväntat träffar nån gammal bekant som också ska hem och hälsa på sina föräldrar eller så har man någon pratsam reskamrat med sig. Babbel är dock inte alltid så uppskattat: "Nyt tuli hiljaista", sa en gubbe i bussen en gång ironiskt när Emmi och jag steg av vid Domkyrkan i Åbo, efter att ha pladdrat och skrattat konstant hela vägen från Helsingfors.



Det bästa är ändå känslan av att susa fram i en Expressbuss på motorvägen, helst i mörker, och vara helt ensam med sina tankar. Jag tror det är hälsosamt att vara instängd i en "plåtlåda" och inte kunna göra så mycket annat än fundera på saker och ting. Många av mina bästa business-idéer har uppkommit under bussresor och jag har finslipat en massa planer och tankar just i bussen. Det grämer mig lite att jag inte kan läsa i buss eftersom jag blir åksjuk, men istället är jag en hejare på att sova i buss! När jag åker till Ryssland måste jag tvinga mina ögon att hållas öppna genom hela passkontrollen vid gränsen, eftersom jag bara vill tillbaka in i bussen och fortsätta sova sova sova...

Förra våren kändes det som om jag hela tiden lipade när jag åkte buss. Alla jobbiga, sorgliga, deppiga saker dök upp i lugnet i bussen när ingenting annat oväsentligt störde hjärnan och det kändes ganska bra att sitta och lyssna på musik med tårarna rinnande. "Pengar gör ingen lycklig och jag gråter hellre i en buss än i en BMW" blev mitt eget ordspråk :)