Jag har så dåligt minne. Hur kan man glömma sånt som känns så bra?! Jag hade glömt hur det känns att vara på bio, hur det känns att skratta hejdlöst åt förfilmerna, ibland också åt reklamerna (idag var det bara Lindex' reklam som gjorde intryck, den handlade om TÅG), hur fint ljudet är där (Michael Jacksons sånger fick mina inälvor att darra där, det är inte riktigt samma feelis med spotify), hur VACKRA alla är på bioduken (i vår frimärksstora tv ser Sandra Bullock typ lika bra ut som, öh, Matti Vanhanen)! Jag hade  glömt hela den där känslan jag får när jag ser en romantisk komedi; hjärtlig glädje och samtidigt någon underlig melankoli när jag undrar varför inte mitt liv är sånt som i filmen. Med just den där känslan sitter jag alltså här och skriver, så om någon mot förmodan läser det här får ni ha lite överseende...

Jag började fundera på det där med romantisk komedi... Om någon del av mitt liv skulle göras till en romantisk komedi, vilken skulle det vara då? Jag behövde inte fundera länge, det är självklart. Det är dom snuttarna av mitt liv som innehåller både Oleg II och Victor. The bad guy and the good guy. Kunde det finnas ett bättre upplägg för romantisk komedi? Scen 1: En sjabbig biljardlokal någonstans nära Avtovo-metrostationen i S:t Petersburg. Good guy: Du har blått på hakan. Huvudpersonen (=jag) är ihop med Bad guy, men tänker Det här kommer att bli farligt när jag kommer hem till Finland. Scen 2: Överraskningsfest på humlegårdsgatan, ballonger mot hår=statisk elektricitet, Gå inte hem!, Lyni, dans, delad kebab och plötsligt är huvudpersonen ihop med Good guy. Bad guy hör inte av sig. Scen 3: Tidig morgon på Gagaringatan i S:t Petersburg. Telefonen ringer. Rösten. -Ты знаешь кто это? -Да, Олег. -Какой Олег? -Мой. Absurd dag med både Good guy och Bad guy som lagar sallad i samma kök. Avskedsfest. Ångest ångest ångest. Ännu nästa dag. Går längs Fontanka och vet varken ut eller in, men ska hämta nya glasögon och jeans, och säger До свидания åt Bad guy. Scen 4: Månader går, inga livstecken. Huvudpersonen är tillbaka i S:t Petersburg, på väg till Tver. Vid Nevas strand. Telefonen ringer. Rösten. Hur vet han att jag är i Ryssland? Har han spioner på gränsen eller vadå? Cудьба? Trots att inget blir bestämt dyker han upp plötsligt i folkvimlet på perrongen vid Moskovskij vokzal. Om inte det är судьба vad är det då? Good guy inne i tåget, Bad guy ute på perrongen. För ett litet ögonblick funderar huvudpersonen på att stanna kvar ute. Låta tåget gå. Men bara ett litet litet ögonblick. För är det inte så det ska gå i romantiska komedier? Att Good guy vinner??



PS. Min blogg ser annorlunda ut. Litegrann. Det hände medan jag själv bar Ias och Lottas flyttlådor. Tack Emmy!

"Ängeln i Groznyj", alltså Hadizat Gatajeva och hennes man Malik Gataev som tillsammans tagit hand om tjetjenska gatubarn, har blivit dömda till ett och ett halvt års fängelse. De dömdes i Litauen för att ha misshandlat barnen, men jag kan bara inte tro att det är sant! Det är inte sant! Det får inte vara sant!!

Största delen av mitt liv har jag bott i Kakola. Ett gult stenhus uppe på kullen mittemot alko i Dalsbruk. Det har ofta känts som ett fängelse, men nu när jag har fått lite distans till det känns det som mer som ett ställe dit jag alltid får komma tillbaka. När jag flänger omkring mellan Ryssland och Finland och ibland saknar egen lägenhet kan jag alltid ta bussen till Dalsbruk och traska upp för den välbekanta backen till Kakola, bli mött av en alltid lika glad Morris och ibland lite förvånade föräldrar :)

Jag vet inte om det är för att jag har bott i Kakola eller annars bara som jag har blivit fascinerad av fängelser. I S:t Petersburg var jag och min kompis på guidad tur i det ökända Krestyj-fängelset och en kväll stod vi (på äkta Anna Ahmatova-vis) på Neva-stranden utanför fängelset och såg hur det kom små lappar flygande ut över fängelsemuren. Det var lite kusligt, men häftigt!

Igårkväll ordnades den här säsongens sista guidade rundtur i Kakola för privatpersoner. "Riktiga" Kakola, i Åbo! Emmi, Vicke och jag hade turen att rymmas med och det var vi väldigt glada att vi gjorde! Det var en speciell känsla att stiga ur bussen på det omgärdade området och traska in genom en järnport, som guiden berättade att en rymmare hade kommit ut genom, efter att ha skjutit vakten i handen med ett hagelgevär som han hade lyckats tillverka i fängelset av bl.a. delar av sängbenen... Vi fick höra en hel del intressanta historier och fakta medan vi vandrade upp och ner för trapporna och genom korridorerna i de massiva granit- (eller "kakolit-")byggnaderna. Mot slutet av rundturen började det bli riktigt mörkt och eftersom alla lampor måste släckas efter oss gick vi imellanåt i dunkel, lite kusligt...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om fängelser. De är ju mening som ett straff! Och visst är det alltid hemskt för en människa att bli av med sin frihet, att inte kunna gå vart man vill, att vara instängd. Men annars tycker jag inte Kakola gav någon "huu, vad hemskt att hamna dit"-känsla. Guiden talade om hur ljudet från tv:na och playstation-apparaterna hörs i korridorerna. Vadå playstation? Ska man inte sitta och fundera över sina synder och inte spela spel?? Jag förstår bra att Raita (Dalsbruks numera avlidna alkkis nummer 1) alltid såg till att göra inbrott i alko på hösten så han fick sitta inne i värmen på Kakola hela vintern. Okej, vi såg bara ett TOMT fängelse, utan en massa skrämmande skurkar, de flyttades bort för två år sen. Med Nikita Foughantine som cellgranne är livet kanske inte lika trevligt. Hmm, jag vet ändå inte riktigt vad jag ska tycka. Besöket gjorde åtminstone intryck på mig.

Igår slötittade jag på tv när jag satt ensam hemma med katten och jag råkade fastna för ett program om en kille som har bott i Finland ända sedan han var 8år, kan perfekt finska, har familj i Finland, men blev utvisad ur landet på grund av brottslighet. Han kom från Mogadishu i Somalien, men utvisades till Hargeisa i Somaliland, där han  inte accepteras, utan misstänks vara terrorist eftersom hans dialekt avslöjar att han kommer från Mogadishu. Somaliland? Där hajar jag till. Vad är det för ett land? Varför vet inte jag att det finns ett sånt land och varför har finska myndigheter inte någon koll vart de skickar "tillbaka" människor? Jag kollar på wikipedia: Somaliland förklarade sig självstsändigt 1991, men ingen annan stat har erkänt det självständigt. Ahaa. Alltid lär man sig något nytt. Borde finska migrationsverket kanske också kolla wikipedia innan det sätter någon på flygplanet?

När jag gick på femman i lågstadiet önskade jag mig en cykel! Jag hatade min skramliga gamla lila-vita cykel med bockstyre och ville ha en ny cool, men mamma sa att jag måste vänta till skolavslutningen. Om jag fick bra betyg skulle jag få ny cykel. Jag gnällde och tjatade, men det hjälpte inte. Så kom vårfesten, jag fick betyget i min hand och det var såklart bra, jag har alltid haft lätt för att lära mig, så mamma sa att nu går vi till Sport&fritid och väljer en fin cykel. Envis som jag är vägrade jag förstås! Jag har alltid hatat att få någonting för mina skolprestationer, eftersom jag aldrig har behövt anstränga mig speciellt för dem. Trodde mamma att jag plötsligt skulle tappa läsförmågan så hon skulle slippa ge mig en cykel eller vadå? Jag blev bara arg över få någonting för mina fåniga åttor, nior och tior, så jag var hellre utan cykel.

Hmm, hur många år är det sen dess? Typ sexton, antar jag. Och de sexton åren har gått någorlunda bra också utan cykel, eller jag kan åtminstone inte skylla alla eländen på cykelbrist. Men nu i somras när jag kom tillbaka från Ryssland bestämde jag mig för att mitt cykellösa liv äntligen ska vara över! I förrgår gav jag mig iväg på cykeljakt tillsammans med Emmi. Vi siktade på Turun pyörä som ligger på Östra långgatan, men kikade först in i cykelbutiken precis intill Emmis hus. Och där stod den! Cykeln med stort C. Eller bara helt enkelt MIN cykel. Alla andra cyklar  i butiken kostade en förmögenhet, men den här (jag får lust att kalla den "hon" istället för "den"...) hade en liten lapp där det stod 190:- eftersom hon var begagnad. Hon är en fin metallgrön helkama med svart korg där fram och med texten "Mad in Finland" ("e" är bortskrapat). Jag teståkte, funderade två sekunder, betalade och cyklade hem (eller kanske jag ledde henne största delen av vägen, jag var för chockad och ivrig för att cykla). Så där! Det gick lättare än jag trodde!

Emmi och jag köpte kantareller på torget och gjorde supergod svampsås + potatis och till efterrätt åt vi (Victor var också med) glass och drack baileys och skålade för cykeln. Så kom vi plötsligt på att en föreläsning om Pushkin börjar på Arbis, men ingen panik! Det är ju bara att slänga sig på cykeln och peda iväg :) Nu fattar jag nästan inte varför jag har varit utan cykel i evigheter! Man är ju så fri, kommer överallt på nolltid, svisch...

... utan Kämppä, Katt och Kille.

Victor och jag har flyttat till Åbo. Med allt vårt pick och pack kan jag inte säga, för största delen av våra grejer är fortfarande på Emlans vind, men det känns åtminstone som att vi faktiskt BOR någonstans nu! Det kändes så skönt att få stapla in sina kläder på de tomma hyllorna i lägenheten som är VÅR i fyra månader medan Maria är i Frankrike. Våra böcker och grejer från Petrozavodsk finns utspridda här och där, och min kära gamla Elisabeth sitter högst uppe på bokhyllan tillsammans med sina flodhästkompisar. I köksskåpen råder nu MIN ordning, hehe, och jag gjorde några roliga fynd där, jag gillar speciellt den illgröna brödlådan och den knallröda termoskannan :) Jo, och Maria: Victor hittade en extra hylla i städskåpet och den passade perfekt i skåpet under kylskåpet så nu finns det chans att där också blir ordning!

Hihi, och nu till den stora omställningen i våra liv :) Vi har blivit reservmatte och -husse till den gulligaste katten!!! Hon heter Ofelia (även kallad Offlan) och tycker nog säkert att vi är två ganska underliga typer, men hon verkar gilla oss ändå och är hemskt snäll med oss. Idag har Offlan haft en ganska speciell dag. Först var vi ut på promenad med henne och det var riktigt roligt, trots att jag nog kan konstatera att kattpromenader inte riktigt är nåt för mitt tålamod... huh, vad det gick långsamt! Men katten var lycklig :) Ännu mera spänning i tillvaron fick hon på kvällskvisten då schnauzern Morris kom på besök! Tyvärr fick stackars Offlan sitta inne i köket största delen av tiden, men hon spanade nyfiket på Morris genom glasrutan i köksdörren. Morris själv brydde sig inte mycket om de beundrande (?) blickarna han fick. Vi vågade inte låta dem hälsa på varann ordentligt, men lite fick de nosa, och ingendera visade tecken på att ta till tänder eller klor :) De skulle säkert bli riktigt goda vänner om de skulle få ses lite oftare, men Morris tog redan bussen hem till Dalsbruk med mamma... Han med kattmat och skinka i magen och hon med bränd kladdkaka.