Av förra inlägget kunde man kanske ana sig till att vi funderar på att flytta. Och nu är det nog ganska definitivt att vi kommer att flytta till Helsingfors i slutet av april. Hyran halveras, men så blir det också en smula mer trångt eftersom vårt nya hem är litelite mindre plus att där redan finns en hel del grejer som antagligen kommer att bli kvar där. Därför måste vi göra oss av med en massa och det känns faktiskt JÄTTESKÖNT! Ska bli så befriande att få gå igenom varenda skåp och rata allt onödigt!

Men när det kommer till bokhyllan funkar det inte riktigt! Jag kan bara inte göra mig av med mina kära böcker, inte ens dem som jag vet att jag knappast någonsin kommer att läsa....



PS. Vi ska ha loppis hos oss på tisdag och då hoppas jag att vi blir av med massor av onödigheter som kanske är pärlor för nån annan!

Hfors +

* Behöver inte leta gardinstång mera
* Halverad hyra!
* Virve, Maija, Jussi, Jocke, Pia...
* Närmare till Ryssland
* Mer jobbmöjligheter
* Maisterikoulukurser
* Morgonmål på balkongen


Hfors -

* EMMI♥, Markus, Rasmus, Heidi, Eva, sählygänget...
* Lämna purjolöksväggarna
* Flyttstress
* Sakna Åbo
* Hostande grannen i Hfors
* Ingen bastu med domkyrksutsikt
* Långt till centrum


Jag har bott nästan tio år i Åbo. Är det dags att move on? Det ser ju onekligen ut så, trots att plussen och minusen just nu är lika många...

att försöka fylla i Bukvas skattedeklaration! Jag har aldrig fyllt i en sån förut och har ingen aning om hur det ska göras, men det lär väl finnas instruktioner på skattebyråns hemsida och just nu känns det inte ens speciellt motbjudande och skrämmande att ta itu med skattegrejer... Det måste vara vårsolen som gör att allting känns lätt och roligt! Eller så är det för att jag har haft så trevligt sällskap hela veckan. Jag hade räknat med en ensam dyster vecka nu när Victor är i Ryssland, men det har blivit raka motsatsen! Morris var till veterinären här i Åbo på måndag och ska dit igen nästa onsdag. Dessutom ska han ha droppar i ögonen tio gånger per dag så det enda vettiga var att han blev här hos mej som är hemma på dagarna, så nu har jag den lilla solstrålen här :) Men jag har inte bara haft hundsällskap, utan varje kväll nån annan happening: på måndag föreläsning om modern rysk konst på arbis och sedan live jazzmusik på Monk, på tisdag kvinnodags- och fastlagstisdagsfirande i härligt Druzjba-sällskap hos mej och igår sähly med tillhörande Bristol-besök efteråt :) På tisdagen spelade vi förresten "Alias" på ryska. Vi hittade själv på ord som vi skrev på lappar och så förklarade vi i tur och ordning och alla de andra fick gissa. Det är helt jättebra övning i ryska så man borde spela det mycket oftare!!

Alltid en discoboll.

Mysig måndagskväll på Monk. Jazzmusik, jam jam. Blicken fäst på trummisens sammanbitna min. Han har glimten i ögat (och imellanåt pannluggen också). Ler till och med ibland och då vet man inte om han är 7, 17 eller 27.

Avslappnat. I tankarna dricker jag redan Redds i ett somrigt Petrozavodsk. Iklädd nån av de blommiga klänningarna som hänger i H&M-kassen i narikkan. På riktigt dricker jag Cokis i ett Åbo som inte riktigt vet om det ska vara vintrigt eller vårigt. Och när nån av låtarna kommer till sin höjdpunkt, hela trion spelar för allt vad den är värd, hör jag bara musiken igen.

Jag upplever saker mer visuellt än auditivt. Jag njuter mest av musik genom att se på nån annan som har musiken i sig. Kanske en tjej i gummistövlar som dansar på en festival, kanske nån som står och lutar sig mot en vägg och stampar takten, kanske nån av musikerna i bandet som spelar.

Men varför nästan alltid trummisen? Eller sångaren...



Det här kanske lät lite kryptiskt, men jag ville bara säga att det alltid finns en discoboll. Oberoende hur litet och sjabbigt, hur dyrt och lyxigt, hur mysigt och jazzigt, hur rökigt och stökigt ställe så finns det alltid en discoboll. Är det för att man ska känna sig hemma? Nånting är samma överallt. Jag tänker på vårt gamla kära stamställe Jouččen (Swan alltså) i Petro och igen svävar jag i tankarna iväg dit....

Öl ska börja räknas som alkohol i Ryssland!

Mitt eget minne är inte det bästa så nu har jag bestämt mig för att skaffa ett översättningsminne! Idag laddade jag ner Wordfasts demoversion som är gratis att testa och nu har jag helt på skoj översatt en text för att se hur Wordfast funkar. Det verkar hur bra som helst!

Texten var från den ryska författaren Jevgenij Grisjkovets' blogg (www.odnovremenno.ru) och handlar om hur internetberoende vi är idag. Det blev en snabböversättning så den är långt ifrån perfekt, men jag bifogar den här ändå:


"God dag!

Gratulerar på den första kalenderenliga vårdagen!  Säga vad man vill om att mars i våra regioner ännu är en vintrig månad, men både på hur ordet låter och hur det skrivs är det ju ändå självklart den första vårmånaden.  Och det är inte viktigt att det är kallt utanför fönstren och att 90% av vår oändliga geografi är täckt av snö och vattendragen ännu länge kommer att ligga under is - våra katter kommer ändå att börja skrika snart.  Ja de skriker redan för fullt...

Jag har levt utan internet i tio dagar nu.  Totalt! Vilken glädje det är!!! Jag trodde att jag skulle sakna någonting, att någonting kommer att oroa mig och att det uppstår någon sorts tillfällig tomhet. Men nej!... Jag började bara genast mycket tydligt se hur världen lider av internetberoende!!!

Jag minns mycket bra hur jag för 16-17 år sedan blev starkt allergisk mot katter. Speciellt mot hankatter. När jag vistades i närheten av katter eller på platser där dessa underbara djur bor började jag snabbt få svårt att andas, ögonen fylldes av tårar och började klia förfärligt och sedan bekräftade allergologer att min reaktion inte var slumpmässig.  Men det handlar inte om det... När jag hade förstått och insett att katter är skadliga för min hälsa började jag lägga märke till dem, betrakta dem, urskilja till och med de allra minsta tecken på deras livsverksamhet, känna obetydliga dofter av deras närvaro.  När jag gick in i någon bostad och inte ens kände någon doft eller såg själva vilddjuret fick jag ändå genast syn på tapeter eller soffhörn sönderrivna av kattklor och förstod att jag genast måste retirera.

Nuförtiden ser jag tecknen på internet lika skarpt.  I går gick jag in på flygplatsen, gled med blicken över salen och urskiljde genast ett tjugotal personer med livlösa ansikten.  Med ögonen fästa på sina laptops, iPhones eller andra liknande smarttelefoner. Hos dem som halvsov, diskuterade, läste böcker, tidskrifter eller till och med de värsta skvallertidningarna var ansiktsuttrycken olika: de var trötta, glada, koncentrerade, uttråkade... - hurdana som helst. Men hos dem som inte var närvarande i den här världen, utan som befann sig DÄR, var ansiktena livlösa, de var alltså varken avslappnade eller spända, utan just livlösa, och endast ögonen i dessa ansikten gjorde skarpa, korta rörelser...

I förrgår gick jag in i en mycket mysig italiensk restaurang.  Söndag, lunchtid... Moskva. Restaurangen var halvfull.  Uppenbarligen främst gifta eller förälskade par.  Inga affärssamtal och skyndsamma business-luncher.  Några var där med barn. Ja, det var en restaurang... inget litet kafé, utan en riktigt restaurang. Och alla barnen... alla!!!  Hade antingen spelkonsoler, iPods eller någon sorts mobiltelefoner i händerna. Därför hördes inget barnsligt stoj. Hemska saker!

Sedan kom det in en familj: en man och en kvinna i 35-37 årsåldern och två barn, flickan i nioårsåldern och pojken 5-6 år.  Så fort de satte sig vid bordet tog pappan och dottern fram sina iPoder och försjönk i dem.  Mamman svarade i två olika mobiltelefoner och pojken lutade sig på något sätt snett på stolen och lät blicken vandra över rummet, tittade på alla bilder, började sedan tyst gå omkring.  Där har ni en söndagslunch med familjen på restaurang...

I Kaliningrad är det vackert idag! Klar-klar sol, vindstilla, ljusblå himmel, till och med någon sorts somrigt dis. Fastän termometern ändå inte visar plusgrader och det finns mycket snö...

Men huvudsaken är att solen går upp tidigt nu. Nu behöver inte barnen gå till skolan i mörker längre. Vår! Och så finns det dessutom en känsla av söndag. Antagligen för att jag har kommit hem och mitt veckoslut sträcker sig ända till den sjätte mars, till följande avresa.

Er Grisjkovets."

Idag fyller Michail Gorbatjov åttio år och enligt YLE:s hemsida firar han födelsedagen med familj och vänner i Moskva. Jag har firat honom med att läsa Anna Karenina, låna en massa bibbaböcker, dricka massor av te och snart ska jag och resten av gänget i "Krasnaja Mashina" spela sähly till hans ära :)

För ett antal år sedan såg jag en dokumentärfilm om Gorbatjov och det som fastnade starkast i minnet var hur sorgsen han verkade, speciellt när han talade om frun Raisa som gick bort år 1999. Han lär vara den enda av sovjetledarna som visade att han verkligen älskade sin fru och hon fanns ofta vid hans sida i offentligheten, i motsats till de andra sovjetledarnas eller dagens ryska tandempars (Putin och Medvedev) fruar.

Nu finns alltså inte Raisa mer och det första jag tänker på när jag hör namnet Gorbatjov är "en gammal, ensam, sorgsen farbror". Men som tur är ju inte det hela sanningen! Gorbatjov är fortfarande aktiv. Han är en av ägarna till Novaja Gazeta och förhåller sig kritiskt till de nuvarande makthavarna i Ryssland. Kanske det behövs en ny perestrojka?