Gratulerar på den första kalenderenliga vårdagen!  Säga vad man vill om att mars i våra regioner ännu är en vintrig månad, men både på hur ordet låter och hur det skrivs är det ju ändå självklart den första vårmånaden.  Och det är inte viktigt att det är kallt utanför fönstren och att 90% av vår oändliga geografi är täckt av snö och vattendragen ännu länge kommer att ligga under is - våra katter kommer ändå att börja skrika snart.  Ja de skriker redan för fullt...

Jag har levt utan internet i tio dagar nu.  Totalt! Vilken glädje det är!!! Jag trodde att jag skulle sakna någonting, att någonting kommer att oroa mig och att det uppstår någon sorts tillfällig tomhet. Men nej!... Jag började bara genast mycket tydligt se hur världen lider av internetberoende!!!

Jag minns mycket bra hur jag för 16-17 år sedan blev starkt allergisk mot katter. Speciellt mot hankatter. När jag vistades i närheten av katter eller på platser där dessa underbara djur bor började jag snabbt få svårt att andas, ögonen fylldes av tårar och började klia förfärligt och sedan bekräftade allergologer att min reaktion inte var slumpmässig.  Men det handlar inte om det... När jag hade förstått och insett att katter är skadliga för min hälsa började jag lägga märke till dem, betrakta dem, urskilja till och med de allra minsta tecken på deras livsverksamhet, känna obetydliga dofter av deras närvaro.  När jag gick in i någon bostad och inte ens kände någon doft eller såg själva vilddjuret fick jag ändå genast syn på tapeter eller soffhörn sönderrivna av kattklor och förstod att jag genast måste retirera.

Nuförtiden ser jag tecknen på internet lika skarpt.  I går gick jag in på flygplatsen, gled med blicken över salen och urskiljde genast ett tjugotal personer med livlösa ansikten.  Med ögonen fästa på sina laptops, iPhones eller andra liknande smarttelefoner. Hos dem som halvsov, diskuterade, läste böcker, tidskrifter eller till och med de värsta skvallertidningarna var ansiktsuttrycken olika: de var trötta, glada, koncentrerade, uttråkade... - hurdana som helst. Men hos dem som inte var närvarande i den här världen, utan som befann sig DÄR, var ansiktena livlösa, de var alltså varken avslappnade eller spända, utan just livlösa, och endast ögonen i dessa ansikten gjorde skarpa, korta rörelser...

I förrgår gick jag in i en mycket mysig italiensk restaurang.  Söndag, lunchtid... Moskva. Restaurangen var halvfull.  Uppenbarligen främst gifta eller förälskade par.  Inga affärssamtal och skyndsamma business-luncher.  Några var där med barn. Ja, det var en restaurang... inget litet kafé, utan en riktigt restaurang. Och alla barnen... alla!!!  Hade antingen spelkonsoler, iPods eller någon sorts mobiltelefoner i händerna. Därför hördes inget barnsligt stoj. Hemska saker!

Sedan kom det in en familj: en man och en kvinna i 35-37 årsåldern och två barn, flickan i nioårsåldern och pojken 5-6 år.  Så fort de satte sig vid bordet tog pappan och dottern fram sina iPoder och försjönk i dem.  Mamman svarade i två olika mobiltelefoner och pojken lutade sig på något sätt snett på stolen och lät blicken vandra över rummet, tittade på alla bilder, började sedan tyst gå omkring.  Där har ni en söndagslunch med familjen på restaurang...

I Kaliningrad är det vackert idag! Klar-klar sol, vindstilla, ljusblå himmel, till och med någon sorts somrigt dis. Fastän termometern ändå inte visar plusgrader och det finns mycket snö...

Men huvudsaken är att solen går upp tidigt nu. Nu behöver inte barnen gå till skolan i mörker längre. Vår! Och så finns det dessutom en känsla av söndag. Antagligen för att jag har kommit hem och mitt veckoslut sträcker sig ända till den sjätte mars, till följande avresa.

Er Grisjkovets."