Jag har varit ovanligt flitig med läsandet den här sommaren. Jag är faktiskt nästan lite imponerad av mig själv. Visserligen har de olästa böckerna ökat snabbare än de lästa, men ändå... Jag tänkte skriva om de tre senaste jag har plöjt igenom:


"Ängeln i Groznyj" av Åsne Seierstad. Min tjetjenien-mani fortsätter, eller egentligen började jag läsa den här boken före jag läste Politkovskaja-boken som jag skrev om för ett tag sen, nå anyway. Seierstad är modig. Under det första Tjetjenien-kriget i mitten av 90-talet befinner hon sig i Groznyj. Med hjälp av vänliga människor och mycket ihärdighet får hon träffa många intressanta personer med mycket att berätta. Hon bekantar sig bl.a. med Hadizat Gataeva, som kallas ängeln i Groznyj eftersom hon tar hand om föräldralösa och hemlösa barn, ger mat åt dem, är som en mamma för dem. Det är 1996 när Seierstad lämnar Tjetjenien och tio år senare känner hon att hon måste dit igen! Då är det inte längre lika lätt för en utländsk journalist att komma in i den lilla delrepubliken och hennes väninna hjälper henne att klä ut sig till tjetjenska och tack vare väninnans kontakter slipper hon passkontrollen vid flygfältet i Groznyj. Staden har börjat byggas upp efter kriget och överallt finns porträtt av Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens nuvarande president och den före detta presidenten, Ramzans avlidne far, Achmad Kadyrov. Det ser ut som att allt håller på att ordna sig, att landet börjar komma på fötter. Men det är långt från sanningen. Det råder kaos: kidnappningar, mord, tortyr. Vem ligger bakom det? Jo, Ramzan Kadyrov och hans män. Och bland allt det där försöker Hadizat fortfarande rädda barn.
   Boken är lätt att läsa, men innehållet är tungt. Jag får en enorm lust att åka dit själv och se med egna ögon hur det ser ut i Groznyj. Samtidigt vet jag att allt det där som Seierstad skriver om i boken pågår ännu idag. Folk förs bort och mördas, barn lider. Groznyjs ängel själv har flyttat till Litauen med sin man och ett tjugotal barn och har där dömts till fängelse för bl.a. misshandel av barnen, i en rättegång vars giltighet ifrågasätts. Det är svårt att förstå att Seierstads bok verkligen kan vara sann, kan livet vara så hemskt? Men när man samtidigt följer med vad som händer i nyheterna förstår man att den är det och det gör den så bra...


"Sovjetunionens roliga historia" av David Cesarini och Claes Ericson. Nu låter det som att det här är någonting mycket muntrare än den förra boken jag skrev om. Och visst är det sant. Varje avsnitt börjar med en politisk anekdot, som på något sätt berör temat i fråga. När man behandlar Brezjnev-tiden finns t.ex. den när Brezjnev i sitt tal under OS i Moskva säger "Ooooooo" och hans assistent avbryter honom: "Kamrat Brezjnev, hoppa ner en rad. Det där är de olympiska ringarna".
   Jo, humor är bra och med humor kan man behandla också svåra frågor. "Sovjetunionens roliga historia" är inte enbart rolig, den är också allvarlig och tragisk. Den beskriver revolutionen, hur bolsjevikerna tog makten, hur Lenin blev allt mer enväldig och hur han före sin död varnade de andra inom kommunistiska partiet för Stalin. Stalinterrorn, angivandet, misstänksamheten mot alla, säkerhetstjänstens brutalitet och händelserna ända fram tills Putin tog över efter Jeltsin blandas med roliga anekdoter och fina propagandabilder. Lättläst och intressant.


"Sommarljus - och sen kommer natten" av Jon Kalman Stefansson. För en gångs skull har jag läst någonting som INTE har med Ryssland att göra. Istället handlar den om Island! En liten by på Island. Det verkar som en hemskt tråkig, rentav dödstrist liten by, men ganska fort märker man att där händer en hel del... Otrohet, spökerier, en som plötsligt börjar drömma på latin och blir kallad Astronomen, mer eller mindre ensamma människor, djur, hav. Stefansson skriver enormt roligt, vackert och intressant. Imellanåt känns det som om det handlade om en by på 1800-talet, men så väver han skickligt in moderna funderingar bland beskrivningarna av bybornas vardagsliv: han ifrågasätter konsumtionssamhället, talar om terroristattacker, om behovet av lugn och ro, om klimatförändringen, om den västerländska kulturens undergång... Absolut läsvärd bok! Men slutet gjorde mig lite ledsen...

Hihi, ikväll är det dags! Längdhoppskval... Jag och min nästan lika patriotiska kompanjon som ni ser på bilden ska heja Evilä till final så det bara ryker om det! Det är förresten tungt med friidrotts-VM. Min rygg kommer att vara helt knäckt efter åtta timmar per dag framför tv:n i nio hela dagar...

Jag råkade se en reklam för ett nytt program på FST5 och jag blev så glad! Programmet heter Sköna människor och programledaren är en skäggig finlandssvensk medelålders man, Calle Lindholm. Okej, det låter inte så spännande precis! Men det som gör mig på gott humör är att Lindholm har förstått något som långt ifrån alla finländare, speciellt i hans ålder, ens brytt sig om att försöka förstå: att utlänningar inte är farliga, inte kommer från en annan planet, utan är människor precis som vi! Han vill försöka öppna våra ögon och spräcka våra fördomar genom att bjuda in intressanta, sköna människor från olika länder och kulturer. De lagar mat, dansar, umgås och sprider livsglädje. Härligt :)

Jag borde söka jobb. Det är det jag officiellt "håller på med" just nu. Men i själva verket läser jag bara maniskt en massa om människorättsaktivister i Ryssland. Kan inte det vara ett jobb? Vem vill anställa mig? Är det inte bra att känna till vem som är nationalbolsjevikernas ledare, hur det står till i Tjetjenien och att det just har getts ut en ny bok om kriget i Georgien, sett ur ett annat perspektiv än Putins? Наша общая боль ('vår gemensamma smärta') heter boken. Jag undrar om det är svårt att få tag på den...

Jag talade just med Emmy och vi konstaterade att sommaren känns mycket längre och soligare och somrigare när man inte har ett jobb. Helt dumt att jobba! Utom att man blir ganska pank utan jobb, påpekade Emmy sen. Typiskt. Trist. Alltid ska pengar förstöra en bra grej.

Men jag vill inte vara en samhällsparasit som lever på andras pengar, så det är väl bara att sätta igång och leta igen...

Det är inte länge sedan Andrej Kulagin, en människorättsaktivist som undersökte förhållandena i de ryska fängelserna, hittades mördad utanför Petrozavodsk. Tänk, utanför vår lilla fredliga stad, nära Kljutjevaja där min kompis Hanna bodde förut! Det känns extra kusligt... Tidigare i sommar har det också rapporterats om bla.a. mordet på den tjetjenska människorättsaktivisten Natalia Estemirova och nu idag kom följande offer: ledaren för organisationen Спасем поколение ('Rädda generationen') Zarema Sadulaeva och hennes man Alik Dzjabrailov. Organisationen jobbar med att hjälpa barn som fått lida pga. krigen i Tjetjenien. Enligt Novaja Gazeta mördades en annan av organisationens medarbetare år 2005.

Medan jag läser Novaja Gazata för att få veta mer om morden dyker där upp en ny text: en journalist har mördats i Dagestan. Tar det aldrig slut? Och det värsta av allt är att de som är ansvariga för alla kidnappningar och mord alltid går fria! Nu har ju en ny rättegång i Politkovskaja-fallet inletts, men den leder knappast någon vart. Ett par unga tjetjener som är åtalade för medhjälp till mordet är de enda som hittats. De som beställt och utfört morden får man aldrig tag på. Det är inte så svårt att lista ut varför...