Jag har märkt en sak med mig själv. Och andra. Nämligen att facebook, bloggar och liknande gör att man hela tiden måste avslöja för resten av världen vad man gör, tänker, tycker och känner. När jag tar en fin bild, tänker jag att "den ska jag lägga till facebook" och när jag kommer på nånting (enligt mig själv) smart så vill jag genast dela med mig av den smarta tanken på min blogg (så som nu till exempel). Ibland kommer jag på mig själv med att tänka i facebook-statusar och det är skrämmande! När man istället för att inleda sina tankar eller meningar med "jag+verb+min+substantiv", strukturerar dem: "verb+sin+substantiv" alltså i tredje person, som en facebookstatus, är man i riskzonen. Ett annat tydligt tecken på den här tanke-exhibitionismen är att jag ofta när jag på någon tidnings hemsida läser en artikel eller insändare, som ger upphov till någon sorts åsikter eller känslor hos mig, blir irriterad om jag inte kan kommentera artikeln på något sätt! Alltså om där inte finns någon "like"-funktion eller ruta där man får ge feedback. Räcker det inte att jag säger åt Victor: "jag läste en intressant artikel, där stod blablabla..."? Nej, alla andra måste också få veta vad jag tycker. Varför?

Åsnebrygga. Lång, kanske.

Idag inträffade skolskjutning nummer jagvetintevad i raden. I Tyskland den här gången, men det kunde ha varit var som helst. Jag ser ett samband mellan den och det där som jag svamlade just. För varför är det så att när en person mår riktigt riktigt dåligt så räcker det inte med att den personen hoppar framför ett tåg, tar tusen sömntabletter eller skjuter sig själv i tinningen i sin ensamhet? Varför måste en massa oskyldiga människor också dö och varför måste hela världen se det här spektaklet? Varför är det så viktigt att SYNAS? och varför gottar sig massmedia sig i de här nyheterna? Varför njuter vi av att läsa alla detaljer om morden och mördaren? Varför?

Någonting verkar vara lite fel. Kanske jag borde sluta blogga och facebooka.