Största delen av mitt liv har jag bott i Kakola. Ett gult stenhus uppe på kullen mittemot alko i Dalsbruk. Det har ofta känts som ett fängelse, men nu när jag har fått lite distans till det känns det som mer som ett ställe dit jag alltid får komma tillbaka. När jag flänger omkring mellan Ryssland och Finland och ibland saknar egen lägenhet kan jag alltid ta bussen till Dalsbruk och traska upp för den välbekanta backen till Kakola, bli mött av en alltid lika glad Morris och ibland lite förvånade föräldrar :)

Jag vet inte om det är för att jag har bott i Kakola eller annars bara som jag har blivit fascinerad av fängelser. I S:t Petersburg var jag och min kompis på guidad tur i det ökända Krestyj-fängelset och en kväll stod vi (på äkta Anna Ahmatova-vis) på Neva-stranden utanför fängelset och såg hur det kom små lappar flygande ut över fängelsemuren. Det var lite kusligt, men häftigt!

Igårkväll ordnades den här säsongens sista guidade rundtur i Kakola för privatpersoner. "Riktiga" Kakola, i Åbo! Emmi, Vicke och jag hade turen att rymmas med och det var vi väldigt glada att vi gjorde! Det var en speciell känsla att stiga ur bussen på det omgärdade området och traska in genom en järnport, som guiden berättade att en rymmare hade kommit ut genom, efter att ha skjutit vakten i handen med ett hagelgevär som han hade lyckats tillverka i fängelset av bl.a. delar av sängbenen... Vi fick höra en hel del intressanta historier och fakta medan vi vandrade upp och ner för trapporna och genom korridorerna i de massiva granit- (eller "kakolit-")byggnaderna. Mot slutet av rundturen började det bli riktigt mörkt och eftersom alla lampor måste släckas efter oss gick vi imellanåt i dunkel, lite kusligt...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om fängelser. De är ju mening som ett straff! Och visst är det alltid hemskt för en människa att bli av med sin frihet, att inte kunna gå vart man vill, att vara instängd. Men annars tycker jag inte Kakola gav någon "huu, vad hemskt att hamna dit"-känsla. Guiden talade om hur ljudet från tv:na och playstation-apparaterna hörs i korridorerna. Vadå playstation? Ska man inte sitta och fundera över sina synder och inte spela spel?? Jag förstår bra att Raita (Dalsbruks numera avlidna alkkis nummer 1) alltid såg till att göra inbrott i alko på hösten så han fick sitta inne i värmen på Kakola hela vintern. Okej, vi såg bara ett TOMT fängelse, utan en massa skrämmande skurkar, de flyttades bort för två år sen. Med Nikita Foughantine som cellgranne är livet kanske inte lika trevligt. Hmm, jag vet ändå inte riktigt vad jag ska tycka. Besöket gjorde åtminstone intryck på mig.