När jag gick på femman i lågstadiet önskade jag mig en cykel! Jag hatade min skramliga gamla lila-vita cykel med bockstyre och ville ha en ny cool, men mamma sa att jag måste vänta till skolavslutningen. Om jag fick bra betyg skulle jag få ny cykel. Jag gnällde och tjatade, men det hjälpte inte. Så kom vårfesten, jag fick betyget i min hand och det var såklart bra, jag har alltid haft lätt för att lära mig, så mamma sa att nu går vi till Sport&fritid och väljer en fin cykel. Envis som jag är vägrade jag förstås! Jag har alltid hatat att få någonting för mina skolprestationer, eftersom jag aldrig har behövt anstränga mig speciellt för dem. Trodde mamma att jag plötsligt skulle tappa läsförmågan så hon skulle slippa ge mig en cykel eller vadå? Jag blev bara arg över få någonting för mina fåniga åttor, nior och tior, så jag var hellre utan cykel.

Hmm, hur många år är det sen dess? Typ sexton, antar jag. Och de sexton åren har gått någorlunda bra också utan cykel, eller jag kan åtminstone inte skylla alla eländen på cykelbrist. Men nu i somras när jag kom tillbaka från Ryssland bestämde jag mig för att mitt cykellösa liv äntligen ska vara över! I förrgår gav jag mig iväg på cykeljakt tillsammans med Emmi. Vi siktade på Turun pyörä som ligger på Östra långgatan, men kikade först in i cykelbutiken precis intill Emmis hus. Och där stod den! Cykeln med stort C. Eller bara helt enkelt MIN cykel. Alla andra cyklar  i butiken kostade en förmögenhet, men den här (jag får lust att kalla den "hon" istället för "den"...) hade en liten lapp där det stod 190:- eftersom hon var begagnad. Hon är en fin metallgrön helkama med svart korg där fram och med texten "Mad in Finland" ("e" är bortskrapat). Jag teståkte, funderade två sekunder, betalade och cyklade hem (eller kanske jag ledde henne största delen av vägen, jag var för chockad och ivrig för att cykla). Så där! Det gick lättare än jag trodde!

Emmi och jag köpte kantareller på torget och gjorde supergod svampsås + potatis och till efterrätt åt vi (Victor var också med) glass och drack baileys och skålade för cykeln. Så kom vi plötsligt på att en föreläsning om Pushkin börjar på Arbis, men ingen panik! Det är ju bara att slänga sig på cykeln och peda iväg :) Nu fattar jag nästan inte varför jag har varit utan cykel i evigheter! Man är ju så fri, kommer överallt på nolltid, svisch...