Av förra inlägget kunde man kanske ana sig till att vi funderar på att flytta. Och nu är det nog ganska definitivt att vi kommer att flytta till Helsingfors i slutet av april. Hyran halveras, men så blir det också en smula mer trångt eftersom vårt nya hem är litelite mindre plus att där redan finns en hel del grejer som antagligen kommer att bli kvar där. Därför måste vi göra oss av med en massa och det känns faktiskt JÄTTESKÖNT! Ska bli så befriande att få gå igenom varenda skåp och rata allt onödigt!

Men när det kommer till bokhyllan funkar det inte riktigt! Jag kan bara inte göra mig av med mina kära böcker, inte ens dem som jag vet att jag knappast någonsin kommer att läsa....



PS. Vi ska ha loppis hos oss på tisdag och då hoppas jag att vi blir av med massor av onödigheter som kanske är pärlor för nån annan!

Hfors +

* Behöver inte leta gardinstång mera
* Halverad hyra!
* Virve, Maija, Jussi, Jocke, Pia...
* Närmare till Ryssland
* Mer jobbmöjligheter
* Maisterikoulukurser
* Morgonmål på balkongen


Hfors -

* EMMI♥, Markus, Rasmus, Heidi, Eva, sählygänget...
* Lämna purjolöksväggarna
* Flyttstress
* Sakna Åbo
* Hostande grannen i Hfors
* Ingen bastu med domkyrksutsikt
* Långt till centrum


Jag har bott nästan tio år i Åbo. Är det dags att move on? Det ser ju onekligen ut så, trots att plussen och minusen just nu är lika många...

att försöka fylla i Bukvas skattedeklaration! Jag har aldrig fyllt i en sån förut och har ingen aning om hur det ska göras, men det lär väl finnas instruktioner på skattebyråns hemsida och just nu känns det inte ens speciellt motbjudande och skrämmande att ta itu med skattegrejer... Det måste vara vårsolen som gör att allting känns lätt och roligt! Eller så är det för att jag har haft så trevligt sällskap hela veckan. Jag hade räknat med en ensam dyster vecka nu när Victor är i Ryssland, men det har blivit raka motsatsen! Morris var till veterinären här i Åbo på måndag och ska dit igen nästa onsdag. Dessutom ska han ha droppar i ögonen tio gånger per dag så det enda vettiga var att han blev här hos mej som är hemma på dagarna, så nu har jag den lilla solstrålen här :) Men jag har inte bara haft hundsällskap, utan varje kväll nån annan happening: på måndag föreläsning om modern rysk konst på arbis och sedan live jazzmusik på Monk, på tisdag kvinnodags- och fastlagstisdagsfirande i härligt Druzjba-sällskap hos mej och igår sähly med tillhörande Bristol-besök efteråt :) På tisdagen spelade vi förresten "Alias" på ryska. Vi hittade själv på ord som vi skrev på lappar och så förklarade vi i tur och ordning och alla de andra fick gissa. Det är helt jättebra övning i ryska så man borde spela det mycket oftare!!

Alltid en discoboll.

Mysig måndagskväll på Monk. Jazzmusik, jam jam. Blicken fäst på trummisens sammanbitna min. Han har glimten i ögat (och imellanåt pannluggen också). Ler till och med ibland och då vet man inte om han är 7, 17 eller 27.

Avslappnat. I tankarna dricker jag redan Redds i ett somrigt Petrozavodsk. Iklädd nån av de blommiga klänningarna som hänger i H&M-kassen i narikkan. På riktigt dricker jag Cokis i ett Åbo som inte riktigt vet om det ska vara vintrigt eller vårigt. Och när nån av låtarna kommer till sin höjdpunkt, hela trion spelar för allt vad den är värd, hör jag bara musiken igen.

Jag upplever saker mer visuellt än auditivt. Jag njuter mest av musik genom att se på nån annan som har musiken i sig. Kanske en tjej i gummistövlar som dansar på en festival, kanske nån som står och lutar sig mot en vägg och stampar takten, kanske nån av musikerna i bandet som spelar.

Men varför nästan alltid trummisen? Eller sångaren...



Det här kanske lät lite kryptiskt, men jag ville bara säga att det alltid finns en discoboll. Oberoende hur litet och sjabbigt, hur dyrt och lyxigt, hur mysigt och jazzigt, hur rökigt och stökigt ställe så finns det alltid en discoboll. Är det för att man ska känna sig hemma? Nånting är samma överallt. Jag tänker på vårt gamla kära stamställe Jouččen (Swan alltså) i Petro och igen svävar jag i tankarna iväg dit....

Öl ska börja räknas som alkohol i Ryssland!

Mitt eget minne är inte det bästa så nu har jag bestämt mig för att skaffa ett översättningsminne! Idag laddade jag ner Wordfasts demoversion som är gratis att testa och nu har jag helt på skoj översatt en text för att se hur Wordfast funkar. Det verkar hur bra som helst!

Texten var från den ryska författaren Jevgenij Grisjkovets' blogg (www.odnovremenno.ru) och handlar om hur internetberoende vi är idag. Det blev en snabböversättning så den är långt ifrån perfekt, men jag bifogar den här ändå:


"God dag!

Gratulerar på den första kalenderenliga vårdagen!  Säga vad man vill om att mars i våra regioner ännu är en vintrig månad, men både på hur ordet låter och hur det skrivs är det ju ändå självklart den första vårmånaden.  Och det är inte viktigt att det är kallt utanför fönstren och att 90% av vår oändliga geografi är täckt av snö och vattendragen ännu länge kommer att ligga under is - våra katter kommer ändå att börja skrika snart.  Ja de skriker redan för fullt...

Jag har levt utan internet i tio dagar nu.  Totalt! Vilken glädje det är!!! Jag trodde att jag skulle sakna någonting, att någonting kommer att oroa mig och att det uppstår någon sorts tillfällig tomhet. Men nej!... Jag började bara genast mycket tydligt se hur världen lider av internetberoende!!!

Jag minns mycket bra hur jag för 16-17 år sedan blev starkt allergisk mot katter. Speciellt mot hankatter. När jag vistades i närheten av katter eller på platser där dessa underbara djur bor började jag snabbt få svårt att andas, ögonen fylldes av tårar och började klia förfärligt och sedan bekräftade allergologer att min reaktion inte var slumpmässig.  Men det handlar inte om det... När jag hade förstått och insett att katter är skadliga för min hälsa började jag lägga märke till dem, betrakta dem, urskilja till och med de allra minsta tecken på deras livsverksamhet, känna obetydliga dofter av deras närvaro.  När jag gick in i någon bostad och inte ens kände någon doft eller såg själva vilddjuret fick jag ändå genast syn på tapeter eller soffhörn sönderrivna av kattklor och förstod att jag genast måste retirera.

Nuförtiden ser jag tecknen på internet lika skarpt.  I går gick jag in på flygplatsen, gled med blicken över salen och urskiljde genast ett tjugotal personer med livlösa ansikten.  Med ögonen fästa på sina laptops, iPhones eller andra liknande smarttelefoner. Hos dem som halvsov, diskuterade, läste böcker, tidskrifter eller till och med de värsta skvallertidningarna var ansiktsuttrycken olika: de var trötta, glada, koncentrerade, uttråkade... - hurdana som helst. Men hos dem som inte var närvarande i den här världen, utan som befann sig DÄR, var ansiktena livlösa, de var alltså varken avslappnade eller spända, utan just livlösa, och endast ögonen i dessa ansikten gjorde skarpa, korta rörelser...

I förrgår gick jag in i en mycket mysig italiensk restaurang.  Söndag, lunchtid... Moskva. Restaurangen var halvfull.  Uppenbarligen främst gifta eller förälskade par.  Inga affärssamtal och skyndsamma business-luncher.  Några var där med barn. Ja, det var en restaurang... inget litet kafé, utan en riktigt restaurang. Och alla barnen... alla!!!  Hade antingen spelkonsoler, iPods eller någon sorts mobiltelefoner i händerna. Därför hördes inget barnsligt stoj. Hemska saker!

Sedan kom det in en familj: en man och en kvinna i 35-37 årsåldern och två barn, flickan i nioårsåldern och pojken 5-6 år.  Så fort de satte sig vid bordet tog pappan och dottern fram sina iPoder och försjönk i dem.  Mamman svarade i två olika mobiltelefoner och pojken lutade sig på något sätt snett på stolen och lät blicken vandra över rummet, tittade på alla bilder, började sedan tyst gå omkring.  Där har ni en söndagslunch med familjen på restaurang...

I Kaliningrad är det vackert idag! Klar-klar sol, vindstilla, ljusblå himmel, till och med någon sorts somrigt dis. Fastän termometern ändå inte visar plusgrader och det finns mycket snö...

Men huvudsaken är att solen går upp tidigt nu. Nu behöver inte barnen gå till skolan i mörker längre. Vår! Och så finns det dessutom en känsla av söndag. Antagligen för att jag har kommit hem och mitt veckoslut sträcker sig ända till den sjätte mars, till följande avresa.

Er Grisjkovets."

Idag fyller Michail Gorbatjov åttio år och enligt YLE:s hemsida firar han födelsedagen med familj och vänner i Moskva. Jag har firat honom med att läsa Anna Karenina, låna en massa bibbaböcker, dricka massor av te och snart ska jag och resten av gänget i "Krasnaja Mashina" spela sähly till hans ära :)

För ett antal år sedan såg jag en dokumentärfilm om Gorbatjov och det som fastnade starkast i minnet var hur sorgsen han verkade, speciellt när han talade om frun Raisa som gick bort år 1999. Han lär vara den enda av sovjetledarna som visade att han verkligen älskade sin fru och hon fanns ofta vid hans sida i offentligheten, i motsats till de andra sovjetledarnas eller dagens ryska tandempars (Putin och Medvedev) fruar.

Nu finns alltså inte Raisa mer och det första jag tänker på när jag hör namnet Gorbatjov är "en gammal, ensam, sorgsen farbror". Men som tur är ju inte det hela sanningen! Gorbatjov är fortfarande aktiv. Han är en av ägarna till Novaja Gazeta och förhåller sig kritiskt till de nuvarande makthavarna i Ryssland. Kanske det behövs en ny perestrojka?

Ibland kan det vara katastrofalt att inte kolla igenom posten så noga, man kan hitta nån gammal räkning som borde ha blivit betald för flera veckor sedan, men ibland är det roligt! Imorse rotade jag igenom en hög med gamla tidningar etc. och där hittade jag en bordskalender som jag fått av "Företagarna i Finland" för ett antal månader sen. Den är ganska fin egentligen, med limegrön text, så jag ska nog börja använda den. Och nu till det bästa: på mitt skrivbord som var översållat med diverse bråte råkade jag hitta tre band som jag hade klippt bort från några nyinköpta - fy mej, man ska köpa begagnat - kläder (ni vet såna där sidenband som ska få kläderna att hållas på galgen och som alltid bara sticker ut nånstans i halshålet om man inte klipper bort dom). Plötsligt kom jag på en briljant användning för ett av banden. Jag letade fram eri-keeper och så limmade jag fast ena ändan av bandet längs företagarkalenderns rygg och så lät jag andra ändan hänga fritt så att man kan ha den som bokmärke, sånt som det brukar finnas i biblar. Det blev jättestiligt! Jag funderar på att skicka in det här tipset till Birka-tidningen - jag skulle helt säkert tjäna en slant!



Så här elegant blev min nya bibel :)



En misslyckad bild på kalendern, men en lite sympatisk bild på mitt arbetsbord så den får komma med ändå.

På begravningar sägs det en massa fina ord. Ibland kanske helt tomma, bara för att det hör till att man ska säga något fint. Men aldrig tror jag att orden har varit så sanna som igår! Ingen kan ha varit lika snäll, omtänksam, familjekär, flitig, duktig, hederlig, omtyckt och älskad som min morfar.

Några ord tröstade mig speciellt mycket: "Det finns en glädje större än sorgen. Glädjen att minnas."

Jag börjar blogga med de absolut sämsta förutsättningarna idag: Jag har ingenting att säga. Nå, kanske det dyker upp lite tankar under skrivandets gång.

Ett av mina (och säkert många andras) allra största problem är att tiden går så öronbedövande fort! Det är ingen skillnad om jag bara ligger på sängen och stirrar i taket eller om jag jobbar mitt ass off och gör tusen saker - lika fort går det ändå och jag har sällan riktigt tråkigt. För att visarna på klockan ska snurra lite långsammare och kalenderbladen inte fladdra förbi i lika hård takt försöker jag att inte hela tiden vänta på nånting, inte vänta på nästa årstid, inte vänta på att det blir fredag, inte längta efter morgondagen utan leva just nu. Så gott det går.

Det verkar som om "alla andra" väntar på våren, men jag älskar snön och den nästan sibiriska kylan vi har nu, till och med fastän jag nästan förfrös tårna och alla inre organ igår när jag väntade på bussen tillbaka till Åbo från Pargas efter Teaterboulagets nya pjäs "Systrarna Snövit", som för övrigt är jättebra! För min del får det gärna vara vinter ett bra tag till, men av någon anledning har jag märkt en svag svag längtan efter PÅSK.

Det var mening att jag skulle åka med Druzjba till Moskva på påsken och visst hade det ju varit härligt, men nu verkar resan inte bli av eftersom det är så få anmälda (bara Victor, Rasmus och jag) så då blir det istället traditionell Rosala-påsk! I onsdags var jag en sväng ut till Hitis och hälsade på Fammo och på tillbakavägen åkte bussen genom Rosala och jag greps av världens största lust att stiga av för att gå och kolla hur det ser ut på vårt fina Frillesro. Stugan måste ju vara helt intäckt i metervis med snö! Och ingen annanstans kan det vara vackrare... dit vill jag!

Mina helt crazy kompisar i S:t Petersburg skickade plötsligt en länk till en video där de typ, öh, rappar. De hade alltså filmat sig själv när de gör en massa lustigt som att låtsas raka sig med en ishockey-skridsko och så sjunger de "Vem hittade på kärleken? Det blir ju bara tårar och snor och dregel..." 

Och där slår de ju huvudet på spiken! Sorry nu alla som väntar överivrigt på Alla hjärtans dag, men vad är det för blaija egentligen? Кто придумал любовь?


http://www.youtube.com/watch?v=1eLhEvC6W-s

Många verkar livrädda för att åka buss. De kör hellre själv i snöstorm och halka än sätter sig i en buss och om de befinner sig någonstans utan bil ringer de genast en familjemedlem och ber honom eller henne hämta dem, oberoende hur många kilometer den personen blir tvungen att köra av och an, istället för att de helt enkelt tar bussen. Om sådana personer nån gång ändå blir absolut tvungna att åka kollektivt tar de hellre tåg än buss som är helt otänkbart!

Okej, mitt resonemang var väl rätt karikerat, men jag har märkt att det också ligger någonting i det, men jag kan bara inte förstå VARFÖR!! Varför väljer så många att själv sitta vid ratten och spänna sig och hålla koll på trafikreglerna när man istället kunde luta sig tillbaka, sova en stund och låta busschauffören göra jobbet? Varför är det så svårt att släppa den där tanken att man hela tiden måste ha tillgång till bil och åka från dörr till dörr?

"Det är ju så dyrt att åka buss" - jo visst är det helt galet att det kostar 28,50€ att åka de ynka två timmarna mellan Åbo och Helsingfors, men bilägare verkar inte klara av mer avancerad matematik än att räkna ut just hur mycket bensinpengar som går åt i jämförelse med bussbiljettpriset på sträckan mellan A och B. Att bilen slukar en massa andra pengar (inköpspriset, försäkringar, besiktning, reparation, garageplats, biltvätt...) förtränger många lätt när de räknar ut att "så fort man är två personer blir det lönsammare att ta bilen" - yeah right!

Usch, vad det är trist att tänka på pengar! Jag föredrar att tänka på busskänslan. Ibland är det trevligt att man kan sitta och babbla med sina medresenärer i bussen, kanske man oväntat träffar nån gammal bekant som också ska hem och hälsa på sina föräldrar eller så har man någon pratsam reskamrat med sig. Babbel är dock inte alltid så uppskattat: "Nyt tuli hiljaista", sa en gubbe i bussen en gång ironiskt när Emmi och jag steg av vid Domkyrkan i Åbo, efter att ha pladdrat och skrattat konstant hela vägen från Helsingfors.



Det bästa är ändå känslan av att susa fram i en Expressbuss på motorvägen, helst i mörker, och vara helt ensam med sina tankar. Jag tror det är hälsosamt att vara instängd i en "plåtlåda" och inte kunna göra så mycket annat än fundera på saker och ting. Många av mina bästa business-idéer har uppkommit under bussresor och jag har finslipat en massa planer och tankar just i bussen. Det grämer mig lite att jag inte kan läsa i buss eftersom jag blir åksjuk, men istället är jag en hejare på att sova i buss! När jag åker till Ryssland måste jag tvinga mina ögon att hållas öppna genom hela passkontrollen vid gränsen, eftersom jag bara vill tillbaka in i bussen och fortsätta sova sova sova...

Förra våren kändes det som om jag hela tiden lipade när jag åkte buss. Alla jobbiga, sorgliga, deppiga saker dök upp i lugnet i bussen när ingenting annat oväsentligt störde hjärnan och det kändes ganska bra att sitta och lyssna på musik med tårarna rinnande. "Pengar gör ingen lycklig och jag gråter hellre i en buss än i en BMW" blev mitt eget ordspråk :)

Jag är en periodläsare. Ibland kan det gå flera månader då jag knappt öppnar en bok och ibland sträckläser jag fyra böcker i rad. Tyvärr är köptakten oftast hårdare än lästakten, så jag har mängder av böcker som bara väntar på att bli lästa!

Just nu är jag inne i en läsperiod och jag vill bara läsa slut en bok för att få börja med nästa! Inte för att man måste vänta - jag läser ofta flera böcker parallellt. Den senaste jag läste slut var Victor Malareks "Natashat - seksibisneksen uhrit", som  var intressant men hemsk. Jag kan inte fatta hur vissa anser sig ha rätt att köpa och sälja andra människor, lura iväg dem till främmande länder, hålla dem inspärrade, misshandla dem och tvinga dem att sälja sex! Visst vet vi alla att det förekommer människohandel, men hur grym den verkligen kan vara och hur stor roll korrumperade poliser och tjänstemän spelar i att låta den fortgå kunde jag inte förstå förrän jag läste "Natashat". Inte förstår jag ännu heller helt, men ens lite...

Efter "Natashat" är det dags för nånting lättsammare: ryska kärleksnoveller i översättning av Kristina Rotkirch. "Att begrava en ängel" heter boken och den finns på bild i mitt förra blogginlägg. Efter den väntar bl.a. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", "Löpgravsvägen" och "Anna Karenina" på nattduksbordet och några hundra andra i hyllan.



Jag beklagade mig på Facebook över att jag inte kommer att få någon post längre, eftersom mina kontoutdrag och räkningar hädanefter kommer endast i elektroniskt format. Det dröjde inte länge innan det första sympatikortet damp ner i postlådan :) Tack snälla Mamma! Kortet passar ju perfekt som illustration för min bok-text!

Min syster Marknadsföringsstudenten tog mig med på observation idag. Först observerade vi kunderna på Claes Ohlsson, men märkte rätt fort att vi inte fick ut någonting värt att rapportera om, så vi gick till café Aschan (uttal valfritt) i Hansakvarteret istället. Där åt vi tårta, drack te och observerade så det stod härliga till. Vi kunde nästan ha skrivit en hel roman om businessmannen borta i hörnet: "Han jobbar säkert här i närheten", "Titta, han köpte två koppar kaffe, han är helt säker på att den han ska träffa dyker upp", "Oj, han sitter ju där med henne den där blonda", "Månne de har en romans..." osv.

Efter att ha iakttagit Aschans kunder i nästan en timme tog vi en sväng förbi café Brahe för att bekräfta våra aningar att Aschan främst lockar äldre människor, medan unga hänger på Brahe och visst stämde det. I motsats till lugna sköna Aschan var Brahe fullt med ungdomar och verkade främst stökigt och bullrigt. Sådär, då var jobbet gjort, sen kunde vi shoppa loss :)

Jag blev helt kär i tre små elefanter. ♥ Dom bor i vårt sovrum nu.



Min Krisse Salminen-vänbok blev proppfull för fem år sen och jag har fått en massa nya härliga vänner sen dess, så därför behövde jag absolut en ny vänbok. Smiley World :) Under den skymtar också mappmellanbladen som jag fyndade.



Jag skulle bara snabbt titta in på Akademens bokrea och inte köpa nånting som belastar mina redan bångnande bokhyllor. Men det gick som det brukar (som smurfarna säger)... Jag kunde bara inte låta bli Kristina Rotkirchs bok "Att begrava en ängel", där hon har översatt nya ryska kärleksnoveller. Hon kommer förresten till Åbo och håller föreläsning om rysk nutidslitteratur på arbis den 28.2 så till dess vill jag ha boken läst.



När jag kom hem väntade en blomma på mig på köksbordet ♥



Vår fina purjolöksgröna vägg skymtar på två av bilderna, men jag tycker den är så fin att den förtjänar en helt egen bild. Den passar väl bra som avslutning. Gonatt!




PS. Tänk vad mycket roligare grejer man kan ha för sig än att gå till skattebyrån eller översätta hemsidor till finska...

Åh, vad ett ensam-hemma-veckoslut kan göra gott ibland! Ibland får jag så mycket energi av att vara ensam, jag får en massa gjort. Och de senaste veckorna har varit ett enda KAOS så nu behövde jag verkligen tid för att komma i kapp.

Efter julen i Dalsbruk for jag på jobb till Viking Line. Jag var ryskatolk i taxfree-butiken och hade jätteroligt när jag fick babbla ryska 10,5h per dag, men när jag kom hem efter de två veckorna på båten var jag helt kaputt! Dessutom hade vi huset fullt av folk och fä i nästan en vecka när jag kom hem: Emmy, Markus, Virve, Rasa, Mamma, Morris... jag var bara helt utan energi och så blev Victor och jag i strid hela tiden, jag missade en radiomedverkan, gick på onödiga "businessmöten" och fick helt enkelt ingenting vettigt gjort.

Förrän nu! Victor går på Alexandersinstitutets kurs i Helsingfors och jag har lägenheten för mej själv och det har jag verkligen utnyttjat, hehe! Vardagsrummet har genomgått en EXTREME MAKEOVER, nästan varenda möbel har bytt plats och det har blivit mycke städigare och finare och så har det dykt upp en lampa som Emmy och jag släpade hem från Ekotori :) Igårkväll låg jag på soffan under en filt och läste Anna Ahmatovas Rekviem-dikt i den nya lampans sken och njöt helt hundra av livet!

Jag skulle ta itu med Bukva-jobbet på allvar redan i början av den här veckan men det har förstås inte blivit av, men idag har jag gjort upp riktiga PLANER för Bukvas 2011. Jag har satt upp MÅL för Bukva. Bokfört. Gjort en preliminär BUDGET. Börjat planera den första RESAN som jag ska arrangera. Samt fått ett JOBBERBJUDANDE! Nu känns det som att jag har kontroll igen! Det behövs inte så mycket mer än lite mindmaps, knäppande på räknemaskinen, fantasi, te (okej, det behövs det mycket av!) och så framförallt lugn, ro och inspiration, så är allt på väg åt rätt håll igen :)